1UURASL NICCO VUBSUS OCH StldlUcClS RKlal, alDpetd vå befrämjandet af måttlighet och flit, medborgerlig dygd och trefnad.? Utgående från dessa åsigter, hafva vi, näst åtagandet af en efterdömelig måttlighet i vårt eget lefnadssätt, ansett För eningen böra göra det till en ocftergifvelig förbindelse för hvar och en af dess meulemmar, att, efter yttersta förmåga, afhålla sina barn, så länge de stå under föräldrars inseende och lydvad, från allt bruk af bränvin, och äfven söka bos dem utveckla och stadga begreppet om umbärligheten af denna dryck och dess directa eller indirecta skadlighet. Om det är att befara, det våra förenade bemödanden, bland den af fylleviet redan förderfvade delen ef nuvarande generation, kunna litet eller intet uträtta, torde deremot vara oemotsägligt, att en allvarlig omsorg, 1 anseende till det uppvesände slägtets bevarande från cen lika da, icke kan blifva helt och hållet fåfäng, och att Sällskapet således redan häri äger ett föremål för sin omfattning lika ädelt och gagueligt, som liggande inom möjlighetens område och medförande en osviklig tillfredsställelse. — Vi erfara nu med häpnad och bedröfvelse, huruledes hos allmogen lassen kärleken till bränoch den råare folkk till de vämjeligaste och vär vinet missleder dem vanvettigasle omsorger, alt åt deras spädare foster bereda detta gift; huru den läittjefulla och oförständiga modren icke sällan låter sitt dibarn förtära bränvin, för att falla i sömn och såmedelst förmå det till stillhet och tystnad; hura andra låta sina små barn förtära större eller mindre qvantiteter bränvin, för alt, som de förmena, styrka deras kropp, eller uppvärma eller förfriska: den; huru det bland allmogen är en alldaglig sed, att barnet vid 3, 12 års ålder förtär en större portion bränvin hvarje dag, och icke sällan deraf öfverlastar sig; och huru änteligen exempelicke saknas, att barn, så väl som äldre personer, så omåttligt njutit af denna dryck, att de hastigt deraf aflidit. Det inskrvänklaste förstånd borde såga, alt, äfven när denna sista följd icke inträffar, bränvinet är för den svaga organismen ett onaturligt och förderlligt retningsmedel, som hämmar dess utveckl ing och en undlägger en stor mängd al kroppe Us Oredor. Också finna vi, huru denna bland 10 a allmänheten inrotade sed, att låta deras barn förtära bränvin, icke blott grundlagt den olyckliga böjelsen för fylleriet, utan äfven förorsakat, att Svenska nationen, fordom en högväxt och manulig stam, nu framter en stor mängd af småvästa och vanskapta rmenniskor, icke sällan oduglige att antagas till fäderneslandets försvarare. —— — — 2 dessa särskilta förbindelser, hafva vi dock trott, att sä iskapels ver ksamhbet icke bör stanna, utan älven omfatta de flere andra utvägar som erbjuda sig tll ändamålets ernående och bland hvilka nåsra -— — Vid och Vvardnad til desså (iolk-KkKlassers u pia rande i den enskilta sammanlefnaden. Om det är en sanning, att Blekingsboen utmarkeår sig framför de flesta andra provincers inbyggare genom en lifligare hängifvenhet åt sina lustar, och i följd der af kanhända äfven öfvergår dem i bränvinssupandet; är det icke mindre en sanning, alt vår provins kan framvisa jordbr ukande Bönder, som äro silt stånds prydnad, både genom upplysning och medborgerliga dygder. Det är på dem vi böra bygga vårt bopp, att kunna återföra de öfrige till besioning, under det ett upplyst och npitiskt Presterskap kan för detta ändamål verka mer än någon annan. Vi antaga, alt om Allmogen sammankallas till socknestämmor, ett omåttligt och öfverilödigt bruk starka drycke r och angelägenheten att deremot sälta en gräns; så skola manga lyssna till dessa föreställningar och kanske med mera beredvil ilighet, än man i allmänhet förmodar, gå våra önskningar till mötes. Det är en tröstande sanning, att mången förståndig och sättsinnig bonde, lika uppriktigt som vi bekymras öfver fylleriets allmänlighet, och inser dess elaka inilytelser. Dess mer kuona vi derföre hoppas, att dessa, allvarligt väckta och understödda, skola göra nyckterhetens värde gållande, och småningom utbreda upplystare-begrepp och en bättre öfvertygelse ibland mängden, hvaraf äfven ett förbättradt uppförande 1 sin mån skall följa. Men verkan al denna inflytelse är dock långsam, om vi ej beflita oss utt genom beredandet af ädlare nöjen åt de arbetande celasserne , så till sägandes uppfånga och oskadligt använda deras lediga stunder, Skall någon förändring kunna ske, måste hågen för dryckenskapen afledas genom upplifvandet af hågen för ädlare nöjen och tidsfördrif. Det ligger i menuiskans natur att hon icke blott vill lefva, hon vill äfven njula sitt Hf, äga en behaglig känsla af sin tillvarelse. Begäret efter nöje och njutning är den allmänna grunden till hela henves verksamhet. IEwbetsmannen söker denna njutning i äran eller öfverflödet, Borgaren 1 makligueten eller rikedomen, Dagakarlen söker den i hyilodagens lättja eller -vus:? 1 den mån tillfället att finna anständiga och tillbörliga eller åtminstone oskyldiga nöjen och tidsfördiif är för de arbetande klasserne stängdt och begränsadt af allt för många svårigheter, måste deras håg riktas på de enda, som äro öfrige, och dessa äro vanligen fylleriets. I städerne se vi drängar och arbetsfolk helgedagseftermiddagarne samlas på krogarne eller hos hvarandra, der de förnöta tiden med kortspel och bränvins-supande; på landet vandra de omkring från gård till gård icnabanda ändamål, tills verväldigar dem eiler vandringen slutar si antingen ruset öfDi . DÅ iinåcot orolis ;t och fredstörande upplträde. der föreställes förderfvet af af SO Mm: musik ken ni liggan dit ati ahöral många na utr offra rigt v het, I skådes egentl kunna intryc förbät! återför vi ej och e ett af änr vades all vi åt de: för hv igenon edlig! yrka seder q alt ur manne af han ligt sp de. Pp den. o1 föranlt kärlek taga ec pligter af träs den el! ägna s oss kor tioner classer ledning deras män öj sorgsfu ka väl ständig jande, råd fört sakna begrep koja så af dess oordui skulle manne ser en undas, de har et SÅ um ————ee— — — — — ! oe to — MM ——L LL men hah rn — — —L —. Q ? 9 -X -: ra I af I pningar