eldiga, kraftfulla, unge män; de få marinerne uppställdes i slagtordning, beväpnade med musquetter; officerarne visade sig uti sina enter-mössor, med pistoler uti bältet och nakna sablar uti hand. Barnstable vandrade med stadiga steg fram och åter, på sitt lilla halfdäck, svängande en ropare som uti en stropp hängde på pekfingret, eller stundom sättande kikaren för ögat, hvilken , då den ej begagnades, var plaeerad under ena armen, under det hans svärd stod lutadt emot foten af stormasten; ett par tunga skepps-pistoler voro äfven instuckne uti hans bälte, och staplar af gevär, enterpikar och sablar, voro placerade på åtskilliga ställen af dåck. , Sjömännens! skratt hördes ej längre; och de som talade yttrade sina tankar endast uti låga och otydliga hviskningar. Huru mycket hade icke detta vackra stycke vunnit, om öfversättaren endast nytjat orden betraktade, skämtade, väntade, i stället för betraktande c.? Ibland de mest målande uppträden i boken är beskrifningen på en hvalfiskfångst. Vi införa ett stycke deraf, som torde roa mer än en af våra läsare, hvilka ej tagit kännedom af sjelfva boken: Under de få minuter som: de rodde emot villebrådet , uppsteg Långa Tom från sin lutande ställning uti häcken, och förflyttade sin ofanteliga kropp till bogen uti båten , -hvarest han gjorde sådane förberedelser för att hugga djuret, som tillfället erfordrade. Baljan, innehållande ungefärligen en half hvalfisk-lina, ställdes vid Barnstables fötter, hvilken tillagat en åra att styra med, i stället för rodret som afhakades, på det att båten, om så skullå fordras, kunde svän828 rundt. Deras annalkande vår heit och hållet obemärkt af djupets vidunder, som fortfor att roa sig, med att högt i luften uppspruta vatten uti tvänne bågformiga strålar, stundom svängande sina breda stjertfenor med en behaglig, men förskräckande styrka. Då de djerfva sjömännen voro inom några hundrade alvar ifrån honom, kastade han hastigt ned hufvudet, och, utan någon synlig ansträngning reste han sin ofantliga kropp många fot öfver vattnet, häftigt viftande med stjerten och åstadkommande ett hvinande ljud, som liknade vindens tjut. Slupstyraren stod rak med afvägd harpun, färdig att gifva hugget, men när han såg djuret antaga denna fruktansvärda ställning, vinkade han med handen åt sin befälhafvare, hvilken genast gjorde tecken åt folket att upphöra med rodden. I denna ställning förblefvo de några ögonblick, medan hvalfisken slog åtskilliga tätt på hvarandra följande slag på vattnet, med ett dån som liknade bullret af lika många bland klipporna genljudande canonskott. Efter detta lättfärdiga lekfulla ådagaläggande af sin