eldiga, kraftfulla, unge män; de få mari-
nerne uppställdes i slagtordning, beväpnade
med musquetter; officerarne visade sig uti
sina enter-mössor, med pistoler uti bältet
och nakna sablar uti hand. Barnstable
vandrade med stadiga steg fram och åter,
på sitt lilla halfdäck, svängande en ropare
som uti en stropp hängde på pekfingret,
eller stundom sättande kikaren för ögat,
hvilken , då den ej begagnades, var plaee-
rad under ena armen, under det hans svärd
stod lutadt emot foten af stormasten; ett
par tunga skepps-pistoler voro äfven in-
stuckne uti hans bälte, och staplar af ge-
vär, enterpikar och sablar, voro placerade
på åtskilliga ställen af dåck. , Sjömännens!
skratt hördes ej längre; och de som talade
yttrade sina tankar endast uti låga och o-
tydliga hviskningar.
Huru mycket hade icke detta vackra
stycke vunnit, om öfversättaren endast nyt-
jat orden betraktade, skämtade, väntade,
i stället för betraktande c.?
Ibland de mest målande uppträden i bo-
ken är beskrifningen på en hvalfiskfångst.
Vi införa ett stycke deraf, som torde roa
mer än en af våra läsare, hvilka ej tagit
kännedom af sjelfva boken:
Under de få minuter som: de rodde emot
villebrådet , uppsteg Långa Tom från sin
lutande ställning uti häcken, och förflyttade
sin ofanteliga kropp till bogen uti båten ,
-hvarest han gjorde sådane förberedelser för
att hugga djuret, som tillfället erfordrade.
Baljan, innehållande ungefärligen en half
hvalfisk-lina, ställdes vid Barnstables fötter,
hvilken tillagat en åra att styra med, i
stället för rodret som afhakades, på det
att båten, om så skullå fordras, kunde svän-
828 rundt.
Deras annalkande vår heit och hållet
obemärkt af djupets vidunder, som fortfor
att roa sig, med att högt i luften upp-
spruta vatten uti tvänne bågformiga strålar,
stundom svängande sina breda stjertfenor
med en behaglig, men förskräckande styrka.
Då de djerfva sjömännen voro inom några
hundrade alvar ifrån honom, kastade han
hastigt ned hufvudet, och, utan någon syn-
lig ansträngning reste han sin ofantliga
kropp många fot öfver vattnet, häftigt vif-
tande med stjerten och åstadkommande ett
hvinande ljud, som liknade vindens tjut.
Slupstyraren stod rak med afvägd harpun,
färdig att gifva hugget, men när han såg
djuret antaga denna fruktansvärda ställning,
vinkade han med handen åt sin befälhafva-
re, hvilken genast gjorde tecken åt folket
att upphöra med rodden. I denna ställning
förblefvo de några ögonblick, medan hval-
fisken slog åtskilliga tätt på hvarandra föl-
jande slag på vattnet, med ett dån som
liknade bullret af lika många bland klip-
porna genljudande canonskott. Efter detta
lättfärdiga lekfulla ådagaläggande af sin