TTO FSSArendCel, all MCA jagt, IINallasscl CHOoN andra speculationer, samt en nagel i ögat på alla onyttiga frätare på statens inkomster. Ifrån denna tid höll han sig temmeligen stilla nära etthundrade år, och man kunde nästan tro, att han, som Tegner säger om Carl XII, blundade ett sekel. Under denna tiden var det en gyllne yxeriod för alla rättrogna. Det ena nöjet, den ena högtidligheten vid hofven allöste den andra. Monarkerne, Hoffolket, Embetsmännen, alla lefde som hvar dag vore den sista. Den som vågade knota eller sucka heböfde man blott sätta mellan fyra väggar, der hvarken sol eller måne sken på honom. Tyvärr varade likväl denna fröjd icke i många mansåldrar. Anden, som atan att man viste något deraf, hade gjort: en resa öfver åt Amerika, och der rört all ting huller om buller, samt itändt en invärtes krigslåga, ur hvilken den nya verllens republiker upstodo såsom en ny fenix ur den förgångnes aska, begaf sig nu med ens tillbaka, till Frankrike och rasade der i slutet af förra arhundradet, i sin fruktansvärdaste gestali. Blind af medgången, nöjde han sig nu icke med att nedrifva alla murkna byggnader, för att såsom Aladdins byggmästare-ande upföra nya; han nedref älven dessa af egensinnighet , och i sin förargelse sopade han äf sven, lik cholera morbus, ofta bort menniskorna, utan urskilning, både goda och onda. Så varade det några år. I ledsnad öfver missbruken glömde då äfven folket allt det goda han uträttat; det kastade sig i armarna på en man, som för en tid qvaste honom. Efter denne mans, den verldskunnige Napoleons fall, kom han åter i frihet, och har sedan icke kunnat förmås att tystna. I Juli månad i fjol tillställde, han åter det stora bekanta oväsendet i Paris, då han ingaf folket den kaprisen att nödvändigt vilja behålla sin tryckfrihet. Häröfver blefvo nu Wederbörande i alla länder mycket förskrämde, och detär isynnerhet ifrån denna stund dylika blad som Fäderneslandet emot honom uttalat sina besvärjelser. Nu är han som bäst sysselsatt hos Polackarne, I Sverige har han i fordna tider obetydligt visat sig. En gång, för omkring 20 år sedan, höll han väl på att vilja ställa om sakerna; men det mesta förblef som det var, och alltsammans aflopp med litet huller. Derföre är det ock som vederbörande blifva så ifriga, när han nu försöker att sätta i fråga det, som han då försummade. Som skriftställare har den fruktansvärde anden varit ganska productiv. Ibland de första saker som man tillskrifver honom, är Hugo Grotii afhandling om folkrätten, (de jure belli et pacis).. Men den som blir ? I ST art aa 19 a