(Insändt). Författaren till anmärkningarnasöfver recensionen af Historiska Handlingarna hade föresatt sig att icke inlåta sig i vidare strid, sedan han utsagt sitt ord. Han finner sig dock föranlåten att för denna gång bryta sin tystoad. Titulus Fäderneslandet har lika oskickligt som dumdristigt angifvit H. E. Grefve Adlersparre, att sjelf vara Författare till dessa anmärkningar, hvari honom tillerkännes i flera afseenden ett välförtjent lof, på ett sätt som tydligen röjer att föremålet derföre och Författaren icke kupna vara samma person. Efter all den orättvisa som öfvergått H. E., återstod för honom att blifva mål för en så oförutsedd infami; men hvilken icke missleder någon, som gör sig mödan att genomläsa dessa anmärkningar, och icke är blottad på allt sendt omdöme. Ett anfall af det nu mera så föga aktade Fäderneslandet är visserligen icke vådligt. Det ger blott smädaren den stämpel han förtjenar; ; men detta försåtliga försök att på ett nytt och oförtjent sätt kasta skugga på den gamla förtjenta Mannen, upprör lik väl rättskänslan hos den, som mer än någon annan, är öfvertygad om uppgiften3 osannfärdighet. Författaren till Anmärkningarne borde utan tvifvel vara smickrad, om på rent allvar man jemförde hans stil och förmåga att behandla ämnet med Grefve Adlersparres; men han vill ej lysa med lånta fjädrar, och får högtidligen förklara, att H. E. icke är Författare till ifrågavarande Anmärkningar, samt så mycket mindre lemnat några upplysningar dertill, som han icke ens känner hvilken dem författat... — Författaren tror sig upptäcka en dubbel afsigt i det oförsynta yttrandet, den att förminska verkan af sanningens språk, i de opartiska Anmärkningarna, och den att framlocka ur anonymiteten den verkliga Författaren; ty Fäderneslandets Konstmakare kan icke äga bristande urskillning till den grad, att han med öfvertygelse utskrifvit den största orimlighet. Konstmakaren skall dock lika litet lyckas i det ena som det andra. Med all tacksamhet för Aftonbladets mer än hedrande omdöme öfver Anmärkningar