Orgtramparen Boreas KVindnaers tankar om tidens underliga påfund och förändringslusta 2), Hvarthän sträfvar dock den unga verlden, högvördiga FHervar ! Sedan fyratio år, har jag med mina fötter bidragit till den härvarande församlingens uppbyggelse; men nu, ehuru fötterne äro villige, blir min kropp allt lättare och min tjenst allt tyngre. För någon tid sedan var den berömde Abbe Vogler här och gaf concert på vårt orgverk; jag trampade så, att det icke kan trampas battre i Marocco, med ett ord, som en flodhäst; ty jag tänkte som så: en gång är ingen gång, och man måste alltid för främmande visa sitt fädernesland från den förmånligaste sidan. — Men hvad händer? Knapt är ban borta, förän vår orgamist äfven börjar med allehanda förändringar, som han har sett Abbgen göra. Än. drager han två och tretio-fotiga register då jag likväl endast har två fötter att trampa med; — än tager han ut pipor ur verket, hvilka jag mnödgas ersätta med ett hastigare trampande, än lägger han armbogarne på tangenterna så att det vanliga vädret icke är tillräckligt. Den som lika med mig skall lefva af väder , blir sällan fet, undantagande mjölpare, 1 trots af de låga sädespriserna. Men de förhålla sig passivt, under det att jag måste vara activ. Andra menniskor komma upp, deriges nom alt de åstadkomma väder, men jag nedsjunker allt mer och mer. Derföre har jag nu engång velat se huru saken förhåller sig, och det är, att en orgtrampare, som nödsakas följa det Voglerska eller något annat nytt systm, bör hafva dubbel lön. Då jag engång talade med en af mina medbröder om den unga verlden, menade ban, att uti gamla tiden en viss Sebastian Bock skulle hafva spelat äpnu mara väderslösande, men om honom har någon som genast igenkände honom på maneret, äfven sagdt: antingen är det Bock eller Fan. Huru den unga verlden är beskaffad, det kan man äfven se derutaf, att man till och med vill nedsätta en orgtrampares heliga embete. Min Lotta, som har lärt sjunga i staden ,-sjöng nyligen en sång för mig, utur en opera, som skall heta Fanchon, hvari