ål lille
En Man,
Som var mera van vid elden,
Än någon Veteran ien arwmce
i Likasom han ock ,
I sin hfstid otaligt många gånger
Var fernbörd underkastad.
I sin barndom
Lärde han snart att känna alla slags hok-
stäl!ver,
Men yttrade strax en egenhet som ban sc-
dan vidhöll
Nemligen en viss förkärlek för Esser och
dmmer
Besynnerligt var det
Att han alltid höllt fast på bälgen,
Medan andra togo kärnan.
Det är öfverallt bekant,
Att mannen då och då hade en skruf lös.
Men när detta ej var händelsen
Låg det mycken Politur i hvad han gjorde.
Hans hjertas böjelse
Föll på hårda och oböjliga föremål;
Men han kände en egen konst
Att smälta till och med Hjertan af stål,
Utan att sjelf sucka.
Man kan med rätta säga, att
Ilan hade många jern i Elden i sina Dagar
Och hvad han slog an på
Visste han alltid att dreja och vända till
sin fördel.
På samma sått
Var han utomordentligt hurtig,
Och slog i att ögonblick hufvudet på spi-
ken
Dock för att vara sanningen trogen i allt,
Bör man tillstå,
Att änskönt han ofta visade sig som en
varm Vän
Och knappt någon Hofman bockade sig of-
tare
om dagen, än han
svärtade han dock sig sjelf,
och nedsölade sig med att utföra många
grofva gerningar
för pengar.
Öfverallt
gjorde han det sig till regel
att smida medan jernet var varmt,
ebekymrad om hvad skada deraf kunde
komma.
Han råkade i hetta,
och var då strax färdig att slå till,
städse mera van att gifva än taga hugg,
Från sin ungdem
Var han mycket begifven på krökningar
och att åstadkomma väder eller blåst,
samt till hvad Folk kallar
att smida ikop
) Denna. grafskrift, ordgrann öfversätt-
ning från Norrske skalden Vergeland,
torde roa våra Läsare såsom ett prol
på en ovanlig skicklighet i calembou-
rent hangnannan da