ål lille En Man, Som var mera van vid elden, Än någon Veteran ien arwmce i Likasom han ock , I sin hfstid otaligt många gånger Var fernbörd underkastad. I sin barndom Lärde han snart att känna alla slags hokstäl!ver, Men yttrade strax en egenhet som ban scdan vidhöll Nemligen en viss förkärlek för Esser och dmmer Besynnerligt var det Att han alltid höllt fast på bälgen, Medan andra togo kärnan. Det är öfverallt bekant, Att mannen då och då hade en skruf lös. Men när detta ej var händelsen Låg det mycken Politur i hvad han gjorde. Hans hjertas böjelse Föll på hårda och oböjliga föremål; Men han kände en egen konst Att smälta till och med Hjertan af stål, Utan att sjelf sucka. Man kan med rätta säga, att Ilan hade många jern i Elden i sina Dagar Och hvad han slog an på Visste han alltid att dreja och vända till sin fördel. På samma sått Var han utomordentligt hurtig, Och slog i att ögonblick hufvudet på spiken Dock för att vara sanningen trogen i allt, Bör man tillstå, Att änskönt han ofta visade sig som en varm Vän Och knappt någon Hofman bockade sig oftare om dagen, än han svärtade han dock sig sjelf, och nedsölade sig med att utföra många grofva gerningar för pengar. Öfverallt gjorde han det sig till regel att smida medan jernet var varmt, ebekymrad om hvad skada deraf kunde komma. Han råkade i hetta, och var då strax färdig att slå till, städse mera van att gifva än taga hugg, Från sin ungdem Var han mycket begifven på krökningar och att åstadkomma väder eller blåst, samt till hvad Folk kallar att smida ikop ) Denna. grafskrift, ordgrann öfversättning från Norrske skalden Vergeland, torde roa våra Läsare såsom ett prol på en ovanlig skicklighet i calembourent hangnannan da