Article Image
bör ej förundra någon om, wvid hans inträffande död, kyrkorne tillslötos för hans likbegängelse. För mången torde den stränga redlighet och menniskokärlek som man förgälves skulle vilja frånkänna Biskop Gregoire, synas illa stå tillsammans med hans förfarande 1793; men man ihogkomme att Grezoire var då, hvad han ännu är, enthusiastisk, ungdomligt djerf, en ifrig, bottenärlig republikan, lätt att med sköna phraser Jocha på sin sida och med passion tillgifven sina idder, men fiendtligt sinnad mot kungadömet och regenternes personer. Conuseqvent inom sig sjelf i uppträdde han allvaförst till försvar för Judarne, tog derefter med enthustasm Negrernes parti och blef en al den vidtbekanta menskorättens mest öfverspände försvarare samt uppträdde alltid såsom cen glödande democrat i Bollhuset, Constituerande församlingen och national-Conventet; Ihärdig i sista ögonblicket, förkastade han med häftighet år 1815, Napoleons acte additionel emedan den icke synes honom nog frisinnad. Gregoire har aldrig handlat annorlunda än hävförd af enthusiasm och med svallande blod, och sådan visade han sig ännu 1829, vid utfärdandet al de ordonnancer som egde den Polignacska ministeren utt tacka för sin existence. En Statsman, 1 detta ords rätta betydelse, har han aldrig varit; det har alltid fattats honom lugn, mognad 1 omdömet och han har icke skördat all den frukt han kunnat af sin omåttliga beläsenhetoch theologiska lärdom. Ur denna synpunkt bör man bedöma den röst (för Ludvig XVI död) han 1793 afgäf, och hvilken man gjort den eljest ägta chris stliga, välviljande, strängt moraliska mannen (till ett så stort brott, att man derföre uteslöt honom ur 1919 års Kamare, der han var invald. Carnot, den store Carrot, som nedsteg i grafven rmed ryktet om en obefläckad dygd och hvars bittraste fiender ej kunde vägra honom sin aktning, delade dock denna brottslig rhet, om det var en, med Gregoire. Jåg har aldrig delat Gråego0ires åsigter, men dock aldrig kunnat vägra honom min gärd af vördnad och kärlek, och man kan med visshet påstå att hans minne skall förblifva kärt för alla dem som närmare kände honom. Med all hans passionlighet kan man dock aldrig förehrå honom intolerance. Menå han har aldrig blifs vit misstänkt derföre , att han lika litet frågade efter enhet i tron som efier democratie, och endast irrelegiositet eller liknöjdhet för fosterlandet voro honom förhatliga. Huru kan väl uu kyrkan draga sig undan för en sådan man för det han tänkte lika med Jansenius öfver Nåden och förkastat bullan Unigenitus, emedan han i tidernes storm ej ville lemna sin hjord utan herde, och höll sig fastare vid tron än vid Påfs ven? I sanning, man skulle tro att vårt presterskap använder sina yttersta krafter att beröfva religionen allt anseende. Här aflässnar det från sis alla vänner af. fri

6 juni 1831, sida 3

Thumbnail