bör ej förundra någon om, wvid hans
inträffande död, kyrkorne tillslötos för hans
likbegängelse. För mången torde den stränga
redlighet och menniskokärlek som man för-
gälves skulle vilja frånkänna Biskop Gre-
goire, synas illa stå tillsammans med hans
förfarande 1793; men man ihogkomme att
Grezoire var då, hvad han ännu är, enthu-
siastisk, ungdomligt djerf, en ifrig, botten-
ärlig republikan, lätt att med sköna phra-
ser Jocha på sin sida och med passion till-
gifven sina idder, men fiendtligt sinnad
mot kungadömet och regenternes personer.
Conuseqvent inom sig sjelf i uppträdde han
allvaförst till försvar för Judarne, tog der-
efter med enthustasm Negrernes parti och
blef en al den vidtbekanta menskorättens
mest öfverspände försvarare samt uppträdde
alltid såsom cen glödande democrat i Boll-
huset, Constituerande församlingen och natio-
nal-Conventet; Ihärdig i sista ögonblicket,
förkastade han med häftighet år 1815,
Napoleons acte additionel emedan den
icke synes honom nog frisinnad. Gregoire
har aldrig handlat annorlunda än hävförd
af enthusiasm och med svallande blod, och
sådan visade han sig ännu 1829, vid ut-
färdandet al de ordonnancer som egde den
Polignacska ministeren utt tacka för sin ex-
istence. En Statsman, 1 detta ords rätta be-
tydelse, har han aldrig varit; det har all-
tid fattats honom lugn, mognad 1 omdömet
och han har icke skördat all den frukt han
kunnat af sin omåttliga beläsenhetoch theo-
logiska lärdom. Ur denna synpunkt bör man
bedöma den röst (för Ludvig XVI död) han
1793 afgäf, och hvilken man gjort den eljest
ägta chris stliga, välviljande, strängt morali-
ska mannen (till ett så stort brott, att man
derföre uteslöt honom ur 1919 års Kamare,
der han var invald. Carnot, den store Car-
rot, som nedsteg i grafven rmed ryktet om
en obefläckad dygd och hvars bittraste fi-
ender ej kunde vägra honom sin aktning,
delade dock denna brottslig rhet, om det var
en, med Gregoire. Jåg har aldrig delat Gråe-
go0ires åsigter, men dock aldrig kunnat väg-
ra honom min gärd af vördnad och kärlek,
och man kan med visshet påstå att hans
minne skall förblifva kärt för alla dem som
närmare kände honom. Med all hans pas-
sionlighet kan man dock aldrig förehrå ho-
nom intolerance. Menå han har aldrig blifs
vit misstänkt derföre , att han lika litet
frågade efter enhet i tron som efier demo-
cratie, och endast irrelegiositet eller liknöjd-
het för fosterlandet voro honom förhatliga.
Huru kan väl uu kyrkan draga sig undan
för en sådan man för det han tänkte li-
ka med Jansenius öfver Nåden och förkas-
tat bullan Unigenitus, emedan han i tidernes
storm ej ville lemna sin hjord utan herde,
och höll sig fastare vid tron än vid Påfs
ven? I sanning, man skulle tro att vårt
presterskap använder sina yttersta krafter
att beröfva religionen allt anseende. Här
aflässnar det från sis alla vänner af. fri-
