mig som var närvarande: Det stackars
barnet är oroligt. Jag vet icke hvad jag ska.i
göras hän har i dag riktigt uttröttat mig.
Jag har hela morgonen bråkat med ho-
nom, fört honom omkring, gifvit honom
choklad, men ingenting hjelper; jag vet ie-
ke hvad jag skall göra? Jag var nära
att dö af skratt, då jag såg Paganini
i sina tofflor hafva sådant bestyr med sin
son, som räckte honom till knäet. Ibland
förgrymmade sig den lilla Achillino, drog
sin sabel emot fadren, hvilken tog sin re-
trätt i ett hörn af rummet, under utrop
af nog, nog! jag är redan sårad ; mån
den lilla hjelten gaf sig icke förr än hans
gigantiska motståndare låg utsträckt på sän-
gen. Paganini hade ändtligen slutat sin
sons klädsel, men var sjelf alldeles oklädd.
Nu uppstod för.honom en stor svårighet; huru
fullborda sin toilette? Hvar fanns hans hals-
duk, hans stötlory hans rock? Allt var un-
dangömt, och af hvem? Af Achillivo. Den
lilla skälmen skrattade när han såg fadren
med långa steg genomstöfva rummet, spe-
jande med ögonen i alla riktningar. På fa-
drens frågor, hvar han hade gjort af sa-
kerna, låtsade han blifva förundrad, teg,
höjde på axlarne, skakade på hufvudet och
utmärkte genom sina åtbörder att han derom
var alldeles okunnig. Efter ett långt sökande
hittades stöflorna; de voro gömda under en
byrås; mäsduken låg uti ena stöfveln, roc-
ken i en låda och västen under bordet. Så
ofta Paganini fann något af dessa saker
framdrog han det i triumf, tog en stor pris
snus, och började med ny ifver söka åter-
stoden, alltid åtföljd af den lilla skalken,
som högligen glädde sig, då han såg fadren
leta på ställen, der han viste ingenting var
gömdt, Slutligen gingo vi ut, och Paga-
nini tillsköt blott dörren, qvarlemnande i
rummet, på bord och stolar, ringar, kloc-
kor, penvingar, och hvad som mest förun-
drade mig, sin dyrbara violin, Han tänk-
te aldrig på att funna förlora sin egendom.
Lyckligtvis bodde han hos hederligt folk.
—— oa