Dehoivet af dessa mattliighelstoreningar, dessa öfverenskommelser att hämma yppighet, dessa öfverbefolkade korrektions-anmstalter? Och hvilken är andan för öfrigt? Se upåt! Egoism, förfining, veklighet, lyx, misshushållning med öppen eller bemantlad, grofvare eller finare oredlighet ej sällan i spåren. I hufvudstaden, likasom i det sjunkande Rom, gör man mera väsende af en aktör, än af den nyttigaste Embetsman; det gör tillfyllest, likasom i detta Rom, blott man har bröd och skådespel; och landsorten, följande hufvudstadens efterdöme, hör man fröjda sig öfver att en vacker röst tillhör fosterjorden, med en hänryckning, som uppstode de store män, hvilka samma jord fordom alstrade. En stor patriotisk Skald målar detta tillstånd med skarpa och mörka drag: — — — Välan! välan, j Fäder! Hvem är den menskoätt som på er aska träder? O blygd! Är detta er, är detta Cöthers stam, Som släpar orkeslös sin matta lefnad fram, Med sina små begär, med sina halfya dygder, Och Söderns yppighet i fattigdomens bygder? Hvar är din fordna kraft, ditt fordna allvar? Hvar Det hjeltenamn, o Folk, som trötta ryktet bar? Och nitet som gaf gods, gaf lif för Statens heder, Och ärans Gudadröm, och Fädrens rena seder? Du Icker utan blygd på deras helga stoft, Och jollrar flärdens ord och fångar blommans doft Gå, icke vill min sång ditt lumpna öde lära, Gå, Ief förutan dygd, och fall förutan ära! Detta förhållande är nedslående, men kan visserligen förbättras om man vill. Den heliga elden är ej slocknad. Den glimmar ännu ofta under askan, och behofver blott vård och näring, för att skönt, såsom fordom upplåga, Norska nationen har ock sina fel, och är i allmänhet kanhända mindre upplyst än dess grannar; men bon torde ock ännu vara mera flärdfri och allvavlig: hvarigenom hon icke så mycket allägsnat sig från den sinnesart och de seder, som utmärkte den Nordiska bjelteåldern, Månge hos oss, hvilkas exempel i längden inverkat på folklynnet, hafva inhbillat sig att de tillegnat sig Fransk civilisation, då de egentligen inympat på sig och nationen det Franska lättsinnet och andra brister, utan att i det hela kunna förvandla Svenskarne till Fransmän i ädel bemärkelse, hvilket natur och klimat neka demyatt någonsin blifva. Gustaf HI:s tidehvarf, förberedt af den föregående politiska immoraliteten, fick sin egentliga stämpel af denna Konungs individualitet; och desss häfdvuuna tullytande på följande tider har under civilisationens täckmantel i betydlig mån uvoderoräft den fordna Svenska redbarheten med åtföljande dygder, hvilka måhända al det förfinade och förderfvade Europa bedömdes a