Dehoivet af dessa mattliighelstoreningar, des-
sa öfverenskommelser att hämma yppig-
het, dessa öfverbefolkade korrektions-anm-
stalter? Och hvilken är andan för öfrigt?
Se upåt! Egoism, förfining, veklighet, lyx,
misshushållning med öppen eller bemantlad,
grofvare eller finare oredlighet ej sällan i
spåren. I hufvudstaden, likasom i det sjun-
kande Rom, gör man mera väsende af en
aktör, än af den nyttigaste Embetsman; det
gör tillfyllest, likasom i detta Rom, blott
man har bröd och skådespel; och landsor-
ten, följande hufvudstadens efterdöme, hör
man fröjda sig öfver att en vacker röst till-
hör fosterjorden, med en hänryckning, som
uppstode de store män, hvilka samma jord
fordom alstrade. En stor patriotisk Skald
målar detta tillstånd med skarpa och mör-
ka drag:
— — — Välan! välan, j Fäder!
Hvem är den menskoätt som på er aska träder?
O blygd! Är detta er, är detta Cöthers stam,
Som släpar orkeslös sin matta lefnad fram,
Med sina små begär, med sina halfya dygder,
Och Söderns yppighet i fattigdomens bygder?
Hvar är din fordna kraft, ditt fordna allvar? Hvar
Det hjeltenamn, o Folk, som trötta ryktet bar?
Och nitet som gaf gods, gaf lif för Statens heder,
Och ärans Gudadröm, och Fädrens rena seder?
Du Icker utan blygd på deras helga stoft,
Och jollrar flärdens ord och fångar blommans doft
Gå, icke vill min sång ditt lumpna öde lära,
Gå, Ief förutan dygd, och fall förutan ära!
Detta förhållande är nedslående, men kan
visserligen förbättras om man vill. Den he-
liga elden är ej slocknad. Den glimmar
ännu ofta under askan, och behofver blott
vård och näring, för att skönt, såsom for-
dom upplåga, Norska nationen har ock si-
na fel, och är i allmänhet kanhända min-
dre upplyst än dess grannar; men bon tor-
de ock ännu vara mera flärdfri och allvav-
lig: hvarigenom hon icke så mycket allägs-
nat sig från den sinnesart och de seder,
som utmärkte den Nordiska bjelteåldern,
Månge hos oss, hvilkas exempel i längden
inverkat på folklynnet, hafva inhbillat sig
att de tillegnat sig Fransk civilisation, då
de egentligen inympat på sig och nationen
det Franska lättsinnet och andra brister, u-
tan att i det hela kunna förvandla Svens-
karne till Fransmän i ädel bemärkelse, hvil-
ket natur och klimat neka demyatt någon-
sin blifva. Gustaf HI:s tidehvarf, förberedt
af den föregående politiska immoraliteten,
fick sin egentliga stämpel af denna Konungs
individualitet; och desss häfdvuuna tully-
tande på följande tider har under civilisa-
tionens täckmantel i betydlig mån uvoder-
oräft den fordna Svenska redbarheten med
åtföljande dygder, hvilka måhända al det
förfinade och förderfvade Europa bedömdes
a