huru somliga sätta sig i skuld och erhålla portförbud, andre strö prustrot i danssalarne och ådraga sig hela det täcka könets outsläckliga hat; huru man gör buller af litet; hur den:ene tager sig ett laudatur, en anna släpar sig fram till Helikon med ett admittitur; allt detta äro saker, så obetydliga eller fremmande att de ej kunna intressera pappa. Likväl vill jag berätta ett och annat. För en tid sedan, skall pappa tro, var här en allmän uppståndeltse, värre än om elden suttit i alla fyra hörnen af staden. Det omtalades som säkert, att någon af de kungliga personerna skulle aflägga ett besök vid lärosätet. Genast uppkom ett förfärligt löpande. Säkert afvötte nordanvinden, hvilken häftigt stormade dessa dagar, mer än ett halfpund hår på vissa beställsamma hufvuden. Somlige förkylde sig, andre refvo sönder sina kapprockat mot spikar, knutar, ledstänger och tullbommar; någre halkade i brådskan utför de slintiga stentrapporna, och bröto af sig refbenen, och en och annan höll i distraktion på attstupa i Fyrisån. Man talade om lusteldar på höjderna kring staden, om äreportar, inskriptioner, illuminationer, processioner, oralioner och disputationer; om införskrifning för tllfället af unga bondflickor och tiggare från närgränsande socknar, för att fylla härvarande korrektionsoch invalid-inrvättning, hvilken deraf skall lida brist, äfven som borstar, fogelburar, garnhärrfvor, Mm. m. från. handelshodarne för arbetsinrättningens frommas om splitter ny musik och en enkom sång, hvilken for tiltfället och ander mycken födslovåuda skulle sc ljuset, Jag lemnar detta prat i sitt värde. Kom allt omkring, så var hela historien en dikt, och den som anlände var en kurir till landshöfdingen, rörande spanmåls-undsättning för länet. Slutecligen få vi nämna, att Läsaren här, utom de gamla bekantskaperna, Grefve Liljenconvaljenstolpe, som är sig fullkomligen lik i sin constitutionelt vresiga höghet, samt Titeln Bösander, äfven träffar på en mängd nya brokiga figurer, bland hvilka till och ned sjelfva Lasse-Maja fått en roll; samt utt man af det förut nämnda slutet på denna avudra del, som innefattar en bland de mest rörande målningar på en stilla melankolisk förvirring, härledd af kärleken och en stilla resignaton, får erfara, det Förf. när han rätt vill tygla sin Pegasus från dess fantastiska luftsprång, äfven äger rätt till dett vitsord för sin förtjenst, som skänkes uti en hemlig suck och en tår i ögat hos mer än en ung Läsarinna,