sålunda icke rätt väl behaga dem, som nödvändigt måste uppsöka en sinnrikt anlagd plan iromanen, och som, der författaren, i skygd af sin redan på titeln uppgifna benämning Ungdomsfantasier, lemmnar lösa tyglar åt sin inbillning och sina minnen, hkkväl äflas att inpassa sin egen, kanske just icke särdeles konstmässigt uttänkta intrig, och taga illa vid sig då det ej går efter deras hufvud. Men Hr -D, hörer icke till de författare, som låta läsaren, och ännu mindre konstdomaren beherrska sin flygt: han fiyger sin egen väg, och tar den läsare med sig, som öfverlemnar sig åt njutningen af de skiftande utsigterna och de glada scenerna, utan att på förhand föresätta sig ett annat mål än författarn sjelf. Omdömet öfver den andra delen af Nahum Bergströms krönika måste derföre endast träffa och fästa sig vid detaljerna. Vi hafva för några dagar sedan, i anledning af promenaderna inom Fäderneslandet, yttrat oss om bristen på rent humoristiska arbeten inom vår Litteratur. Äfven Herr D., hvilkens tendens annars och i allmänhet anses för förnämligast humoristisk, håller dock icke ut en hel bok igenom med det lugn, som tillhör humoristen. Hr D:s sångmö, (ty hvem vet icke att också romanen, likasom historien, vexer inom Musernas helgade område) har i den andra delen af Freja ännu mera än i den första flugit ut ifrån det häfdvunna brukets och de klassiska mönstrens bestämda stråt, men bon bar likväl sammanknutit åtskilliga af handlingens trådar, om just icke på det sinnrikaste och bäst utmärkta sätt, dock på ett ganska muntert, Föröfrigt har denna sednare del på sina ställen en mera romantisk colorit och till och med som det tyckes ett mera flytande och hänförande språk än den förra. Nahums första nattvardsgång är ett det vackraste stycke. Deremot är teckningen af Paulinas karaktär misslyckad; hennes naivitet är icke naturlig, och det lilla, lätta coquetteri, den egna men icke obehagliga tillgjordhet, under hvilka enlandtfröken så ofta på ett rätt artigt sätt döljer sin blyghet, har här icke blifvit så framställd att hon behagar. Men det är icke underligt att en sångmö med så väldiga vingar som Hr D:s, icke kan gifva sig ro inom gränsen af de fina nuancerna i fruntimrens sätt att vara i hvardagsslag. Deremot i är den vansinniga flickan, såsom en mera poätisk skapelse, förträffligt teknad och hållen, och hela den sista scenen med henne af stor effekt. Man har tyckt sig i Hr D:s roman finna en och annan reminiscens ur Ödmanns hågkomster från hembygden och skolan; men om äfven olika författare någongång måla samma ämne och falla på en någorlunda lika idd, så ligger, om de annars äro originela, i deras sätt att se och behandla sitt föremål något så alldeles ege mor )4. Pr 2 a ?T7 1 I fp