tr i10 VEL ICKE vad lor SldgS MMCHNISKA, CC sågo vid första blicken, att jag var den bödel, som blifvit sänd att plåga och misshandla dem. De examinerade mina ögon, och funno, att jag var litet skelögd: ett osvikligt bevis al min falskhet och förställping; de blefvo förvånade devöfver att jag ej hade den oförskämdheten att se dem stinnt i synen och, lik en tullbesökare, fixera dem, hvarföre de trodde mig ej våga se en hederlig karli ansigtet, utan i stånd till hvarje brott. Mina ögonbryn voro ljusa, ljusröda såsom på de flesta epgelska eller skottska ansigten, hvilket ansågs för elt nytt bevis på ouds ka; med ett ord, vid första anblicken gjorde jag samma intryck på invånarne i Longwood, som en tragedisk bödel, en fång rvaktare från Covent-Garden eller Drury-Lane; ej mer eller mindre. Sedan Napoleon sett mig, sade han med hög röst. till sina följeslagare, Genevraler, Oh ecrare och domestiker: Hu, han ser ut P2 som en spetsbof! — Men med det förstånd, som utmärkte honom, dröjde han ej att modiliera omdömet: förhastom oss ej, fortfor hun; efter all sannolikhet torde det moraliska hos karlen lemna cen motsvarighet till figurens dystra förebud, Det vore åtminstone icke omöjiigt! (Härvid måste man göra den anmärkninsen att ingen modifikation af det förra yttrandet återfinnes i det senare; det är således möjligt att ordet motsvarighet i stället bordt heta motsats.) — Förf. slutar denna beskrifning med följ tillägg: Beklagligtvis var det omöjligt t att rätt bedömma mig för personer, intogne mot mig genom sin ställning, förbittrade genom sina motgångar, samt plågade genom hågkomster af förra tiders storhet, lycka och ära,: som de bort lemma, då Europas länder försvunno ur deras Åsyn. Till råga på dessa båda olyckliga målningar, har förf. valt till måtto beskrifningen på Cerberus i JEneiden, nästan sarkastiskt:? — — — QCernis custodia qualis. Vestibulo sedeat! facies que limina servet! För läsaren torde detta vara mer än nog i afseende på författarens personlighet. Märk värdigare än allt anvat förekommer den opartiska beundran som han öfveralit visar Napoleons minne: Vi anföra till bevis följande: (Pag. 110.) Det fanns i Napoldons stor: karakter, i hans jättelika ideer, i den magiska hågkomsten af hans slora bragder, i hans lifliga, bildrika och kroftfulla språk, med ett ord, i de minsta omständigheter af hans lif; en viss underbar, öfvernaturlig kraft, som genomträngde själarne. En atmosfer af entusiasm omgaf honom; allt, som närmade sig, hän fördes af dess rörelse. Napolcon ingal de sina en nästan religiös tillgifvenhet; hav syntes dem sländigt strålance från ärans höjder. Ifuru många var det icke af dem. som för honom uppoff