Skalisord, som Itavoriten da och da bDHbemodade sig att hväsa emot den hederlige, tigande svartpelsen. Vi voro redan förbi Rörstrand, då ofliceraren täcktes observera sin tjenares undergifnaf tålamod vid den lilla öfversittarens insulter, och gifva honom en vink att begifva sig från bord. Han vred en paperslapp tillsammans och kastade den i vattnet, hvarpå pudeln genast flög ut efter den och följde simmande med båten. Jag nämnde härvid, att det var särdeles nyttigt och helsosamt för hundar att bada under hettan, och att detta var det enda säkra medlet emot de flesta hundsjukdomar , särdeles vattenskräck. Officeraren instämde häruti och omtalade huru en hans Tant varit nära att blifva biten af en knähund, som fått den förfärliga sjukdomen derföre, att hon aldrig lätit den bada 1i friskt vatten. Jag märkte att den gamla damen blef något orolig. Hon yttrade emedlertid att det var omöjligt att en hand, som hölls snygg och aktades för andra hundar kunde få sjukdomen. Officeraren påstod att det förhöll sig just tvertom j det ena aflseendet, och att det aldeles icke var endast af smitta, utan af sjelfva luftens beskaffenhet som sjukan uppkom, Damen såg ömt på sin älskling, hvilken, liksom uttröttad af sitt bemödande att yttra sitt förakt för den svarta kamraten, och af hettan, helst flåsande sträckte ut sin lilla tunga. Jag makade mig litet längre bort på bänken, och ofliceraren drog åt sig benen, Damen blef ängslig. Nog skulle jag ha lust att bada min lilla hund men jag fruktar. att han kunde drunkna? yttrade hon. Officeraren skrattade och föreställde huru till och med en nyfödd valp simmade af instinct, och påstod att hvartenda djur kunde mma. Då vi anlände till bryggan doppade danen sina fingrar i vattnet, och då hon fann det tillräckligt varmt, fattade hon, ehuru ;fter mycken och ångestfull öfverläggning, iet hjeltemodiga beslut att bada den älskale. Flere gånger lyftade hon honom öfver santen af båten och drog honom tillbaka. Ven slutligen bemannade hon sig och sänkte ronom i vattnet, dock med samma försigighet, som man berättar om den moderlisa Thetis, då hon doppade sin son Achiles i Styx och höll honom i hälen3 vår dam wöll nemligen sitt skötebarn — vid svan-en. I detsamma plaskade vid ändan af båen den simmande pudeln och stänkte vaten på hennes arm. Hon skrek till och läppte i förskräckelsen sitt tag, hvarpå den illa fetmassan på ögonblicket gick åt boten, hvarur endast några pollror höjde sig fter honom, Frun uppgaf fördubblade rödrop, och Officeraren och jag sågo bestöra, med qväfdt skratt på hvarandra. Min sud! Min Cesar! skrek den olyckliga och vände en enistrande furielik blick på oss,