Skalisord, som Itavoriten da och da bDHbemo-
dade sig att hväsa emot den hederlige,
tigande svartpelsen. Vi voro redan förbi
Rörstrand, då ofliceraren täcktes observera
sin tjenares undergifnaf tålamod vid den
lilla öfversittarens insulter, och gifva ho-
nom en vink att begifva sig från bord.
Han vred en paperslapp tillsammans och
kastade den i vattnet, hvarpå pudeln ge-
nast flög ut efter den och följde simmande
med båten. Jag nämnde härvid, att det
var särdeles nyttigt och helsosamt för hun-
dar att bada under hettan, och att detta
var det enda säkra medlet emot de flesta
hundsjukdomar , särdeles vattenskräck. Offi-
ceraren instämde häruti och omtalade huru
en hans Tant varit nära att blifva biten af
en knähund, som fått den förfärliga sjuk-
domen derföre, att hon aldrig lätit den
bada 1i friskt vatten. Jag märkte att den
gamla damen blef något orolig. Hon ytt-
rade emedlertid att det var omöjligt att en
hand, som hölls snygg och aktades för an-
dra hundar kunde få sjukdomen. Officera-
ren påstod att det förhöll sig just tvertom
j det ena aflseendet, och att det aldeles icke var
endast af smitta, utan af sjelfva luftens be-
skaffenhet som sjukan uppkom, Damen såg
ömt på sin älskling, hvilken, liksom ut-
tröttad af sitt bemödande att yttra sitt för-
akt för den svarta kamraten, och af hettan,
helst flåsande sträckte ut sin lilla tunga.
Jag makade mig litet längre bort på bän-
ken, och ofliceraren drog åt sig benen, Da-
men blef ängslig. Nog skulle jag ha lust
att bada min lilla hund men jag fruktar.
att han kunde drunkna? yttrade hon. Offi-
ceraren skrattade och föreställde huru till
och med en nyfödd valp simmade af in-
stinct, och påstod att hvartenda djur kunde
mma.
Då vi anlände till bryggan doppade da-
nen sina fingrar i vattnet, och då hon fann
det tillräckligt varmt, fattade hon, ehuru
;fter mycken och ångestfull öfverläggning,
iet hjeltemodiga beslut att bada den älska-
le. Flere gånger lyftade hon honom öfver
santen af båten och drog honom tillbaka.
Ven slutligen bemannade hon sig och sänkte
ronom i vattnet, dock med samma försig-
ighet, som man berättar om den moderli-
sa Thetis, då hon doppade sin son Achil-
es i Styx och höll honom i hälen3 vår dam
wöll nemligen sitt skötebarn — vid svan--
en. I detsamma plaskade vid ändan af bå-
en den simmande pudeln och stänkte vat-
en på hennes arm. Hon skrek till och
läppte i förskräckelsen sitt tag, hvarpå den
illa fetmassan på ögonblicket gick åt bot-
en, hvarur endast några pollror höjde sig
fter honom, Frun uppgaf fördubblade
rödrop, och Officeraren och jag sågo bestör-
a, med qväfdt skratt på hvarandra. Min
sud! Min Cesar! skrek den olyckliga och
vände en enistrande furielik blick på oss,