CESARS DÖD. N (Insänd t), Jag begaf mig till Carlberg på en af Kullbåtarne, en förmiddag då hettan just var söm starkast. På båten sutto endast ett par personer utom mig, nemligen en ung officer vid styret och en äldre dam, Fru, Enka, Mamsell eller Fröken, jag vet icke hvilketdera, ty hon var i den åltler, då de annars lätt observerade distinctionerna emellan dessa olika stånd sammansmälta på en fårad panna, hvilken likväl döljes så myceket möjligt under en bred hattskärm och en långt framdragen negligge; den dyrbara vännen, mopsen, hvars lilla skrynkliga nos, en träffande afbild af egarinnans egen, framtittade ur hennes sköte, var elt så nödvändigt bihang till hennes person, att den tycktes sammanvext med densamma. Det stackars djuret,som besvärades af en corpulens, i proportion oändligt öfverlägsen vår tids berömdaste prostars , murrade med förnäm vresighet, så ,mycket hans dästa strupe och vapeurerna kunde tillåta, åt en liten svart pudel, som låg vid officerarens fötter. Den öfverseende matmodren tycktes just icke särdeles mån om att återhålla de