min broder, lät oss heldre omfamna hvarann. Sire, sade Gustaf och kastade sig så Ludvig XV:s armar, Ni bliv min andre far, och jag skall för Er alltid hysa en sons ömhet. Mina ögon vattnades under denna rörande syn. Sjelfva Kansleren var lika upprörd, och under samtalets vidare lopp mellan Kungarne och deras båda ministrar, aftalade man medlen att biträda Hans Svenska Maj:t. Jag lekte därunder med min hund. Gustaf II, som såg detta, skickade mig Fföljande dagen till det lilla djurets prydande ett rödt marokinshålsband med ett spänne och en ring af briljanter, vid hvilken en två alnars ledkädja af rubiner var fästad. Pragten saf denna skänk öfverraskade mig så mycket mera, som den Svenska fursten icke var rik, och detta galanteri var så angenämt för Ludvig XV, att den högre tankan, hvilken han fattat om -den främmande monarken, derigenom betydligt ökades. Hertigarne af Aiguillon och Duras kommo icke in igen förr än man förkunnade serveringen. Grefve Scheffer tog då Aiguillon åt sidan och meddelade honom den hemliga negociationen. Denne Minister yttrade sig så tillgifven den unge Kungens interessen, att den senare, för att ge honom ettfiserskildt bevis af sin vänskap, inviterade honom att supera hos sig jämte fru och mor, en utmärkelse, hvilken dessa damer endast delade med, Markisinnan Deffant. Sedan Gustaf IL gått, utbrast Ludvig XV till hans beröm: Den der, sade han, kommer att hålla stången met gubben i Preussen, och bli stor som han, hvaröfver jag intet skall bli ledsen, och för min del tjena honom så mycket jag förmår. I öfrigt tycker jag om, att man härmar mig. Det är med hans senat som med mitt parlament. Ingenting är farligare för Kungarne än dessa rådplägande församlingar , der undersåtare ha den djerfheten att som jämlikar afhandla med deras herre och ofta stifta lagen. Jag skulle icke ett år vilja regera i England med vilkor, att fördraga kamvxrarnes snick spack där.? CREAPE NÅN