min broder, lät oss heldre omfamna hvar-
ann. Sire, sade Gustaf och kastade sig
så Ludvig XV:s armar, Ni bliv min andre
far, och jag skall för Er alltid hysa en sons
ömhet.
Mina ögon vattnades under denna röran-
de syn. Sjelfva Kansleren var lika upp-
rörd, och under samtalets vidare lopp mel-
lan Kungarne och deras båda ministrar, af-
talade man medlen att biträda Hans Sven-
ska Maj:t. Jag lekte därunder med min
hund. Gustaf II, som såg detta, skickade
mig Fföljande dagen till det lilla djurets
prydande ett rödt marokinshålsband med
ett spänne och en ring af briljanter, vid
hvilken en två alnars ledkädja af rubiner
var fästad. Pragten saf denna skänk öfver-
raskade mig så mycket mera, som den Sven-
ska fursten icke var rik, och detta galanteri
var så angenämt för Ludvig XV, att den
högre tankan, hvilken han fattat om -den
främmande monarken, derigenom betydligt
ökades.
Hertigarne af Aiguillon och Duras kom-
mo icke in igen förr än man förkunnade
serveringen. Grefve Scheffer tog då Aiguil-
lon åt sidan och meddelade honom den
hemliga negociationen. Denne Minister ytt-
rade sig så tillgifven den unge Kungens in-
teressen, att den senare, för att ge honom
ettfiserskildt bevis af sin vänskap, invitera-
de honom att supera hos sig jämte fru och
mor, en utmärkelse, hvilken dessa damer
endast delade med, Markisinnan Deffant.
Sedan Gustaf IL gått, utbrast Ludvig
XV till hans beröm: Den der, sade han,
kommer att hålla stången met gubben i
Preussen, och bli stor som han, hvaröfver
jag intet skall bli ledsen, och för min del
tjena honom så mycket jag förmår. I öf-
rigt tycker jag om, att man härmar mig.
Det är med hans senat som med mitt par-
lament. Ingenting är farligare för Kun-
garne än dessa rådplägande församlingar ,
der undersåtare ha den djerfheten att som
jämlikar afhandla med deras herre och
ofta stifta lagen. Jag skulle icke ett år
vilja regera i England med vilkor, att för-
draga kamvxrarnes snick spack där.?
CREAPE NÅN