e mm MM Tv (fv lv en 18 vw Forstsättning af Ilv Pastor Rådbergs artikel till Redaktören af Fäderneslandet: Hvad är presten, om han ej varnar och bestraffar äfven de rika och mäktiga, om han ej aktar på tidens tecken och förkunnar dessa teckens betydelse för folket, om han ej ser Gud äfven i Revolutionerna? — Hvad år presten, om han, för att vara på modet och göra sig goda dagar, blott i allmänna, kraftlösa fraser vidrör de bildade klassevnas af smak och manåer förgylda skötesynder och brott emot samhället och menskligheten? — Ilier är det kanske ej sanning, att om de i sin anletes svett arbetande, ringare folkklasserpe äro nedsänkta i ett djup af förnedring, de bättre och högre klasserna, de förras andeliga fäder och lärare, och förvaltarne af Guds rikedomar på jorden, denill bära största skulden? — Är det ej sanning, att de högre klasserna stå i ett alltför främmande pligtförgätet förhållande till sina vanlottade likar, att de alltför ofta glömma de gudomliga vilkoren för deras säkra fganderätt och deras företräden, att de alltför litet äro hvad de borde vara, sina underordnades, sina tjenares och underhafvandes fäder och uppfostrare? — Är det ej sanning, att om de bildade klasserne voro mindre fångna i gudlöshetens, högmodets, egoismens och sinnlighetens gyllne nät, de rivgare snart skulle blifva helt annorlunda än de äro, och att all genomgripande samhällsförädling måste börja uppifrån ? Endast en okunnig eller en ovärdig kan neka delta förhållande; men endast en ovärdig kan stämpla den enkla skildringen af detta förhållande som ett upprorsskri, och endast en ochristen kan vilja, att Jesu RBeligion ej skall vidröra tidens politik , då Jesu Religion antingen sjelf är intet, eller eckså ovillkorligen måste sträfva att beherrska denna politik, alt i den inlägga sin anda. Söker först — så måste den tala i Konungaoch rådsalarne, 6 väl som i Kyrkorna och de ewskildas boningar — söker först efter Guds rike och dess rättfärdighet, så faller Eder allt annuaet till, Men om den christna Religionens tolk ej så talar, om han endast söker att fegt dagtinga om lifsets högsta frågor, om han samvetslöst uppoffrar Guds rikes orubbliga fordringar, uppoffrar sanning och rätt — för den bestående ordningen, äfven då den är en moralisk oordning, äfven 3 de fall då den bär orättvisa och förtryck och lögn i sitt sköte, då tro fritt, Hexr Fädernesland, att en sådan Christendomens tolk, han må synas alldrig så vältänkande så artig, oförarglig och beskedlig, — dock hörer till antalet af de falska profeter, som ty värr! öfven fäderneslandet måste vidkännas. — OQO min Gud! har då icke en 1800-åri2 erfarenhet tillfyvllest vi— Jesu allmänna sanningar och läror på raådande förhållanden och intressen, och framställa Jesus Christus midt i politiken och hvardagslifvet, midt i äfven de förnäma jordbestyren — eller emedan han måste framställa dessa sanningar och läror apropos af intet, utan bestämdt förhållande till bestämda samveten. — Fritt må Tidn. Fäderneslandet i kraft af sin patriotiska slutkonst, göra mig till Sit Simonist, Detta namn betyder för mängden af våra läsare ännu blott ett spöke i allmänhet, om ock Fäderneslandet sökt insinuera, att det innebär bat emot rikedom och börd och således en Qvasi-Jacobinism., Sansade läsare kunna lätt finna påståendets grundlöshet, genom en enkel jämförelse af S:t Simonismens läror med de åsigter jag så väl i den beryktade predikan, som i utgifna Skrifter ådagalagt, och hvilka sednare mer än tillräckligt visa, att det icke är en pöbel-revolution, utan en revolution i tankens, bildningens och samvetets verld jag åsyftar, en revolution, af tiden högt påkallad, och som skulle göra all annan ändamålslös och omöjlig. — Fritt må den stora Patrioten för sin egen och de förnumstigas väkning misstyda det himmelska budet, att vara undergifvens all mensklig ordning för flerrans skull — derhän, som skulle det vara Guds ords tienares och de tTingare samhällsklassernes plit, att såsom Guds nödvändiga skickelse, med tystnad och belåtenhet öfverskyla de maktigas godtycko, orättvisa, och förakt, äfven då befrielsen derifrån tydligen af Gud är lagd i menniskovilja och menniskomakt;3 men lika förgäfves söker han, alt derutinvnan missleda tänkande och rättskaffens menniskor i våra dagar, som han skulle söka öfvertala dem, att till skenbar åtlydnad at Bibelns misstydda bokstaf — afhugga dena fot, som varit till förargelse. .— De vcia bättre på hvem och på hvad de tro; de veta, att man, då det gäller sanning och dygd, måste mera lyda Gud än mennistkor, och att Jesus sjelf och hans Apostlar, just derföre, den Romerska makten och den öestående ordningen till trots, i det Romerska riket predikade Christendomen ; de veta, buru det just är andan af Jesu Christi lära, att äfven det ringaste menniskovärde ieke får förnedras till ett blindt verktyg för främmande godtycko och främmande besrepp om vårt bästa, och är oändligt högre och heligare, än den jordiska ägande-rätten och jordiska, af despotism och aristokrati, men ej af förnuft och rättvisa sanctionerade, företrädes-rättigheter; att envåldsmakt och den starkares rätt, om än befästade genom aldrig så många lagar af godtycket, och aldrig så mycken häfdaf tiden, dock i grunden aldrig är ordning, utan oordning, och en oordning, minst likaså afskyvärd och gudlös. som revolutionernas. Revölatianer—