att älska dig. Jag förlofvade mig med dig den dagen då du vid dansen på Laubenthal tog upp min blå näsduk och återlemnade mig den. Når skall jag återse dig? Hvad det gläder mig att de berätta huru aktad du är af dina förmän och afhbållen af de öfriga. Men du har ännu två år igen; laga att de gå snart; ty då få vi gifta oss. Farväl, min goda älskade Herman. Din trogna Maria, P. S. Bjud till att skicka mig något ifrån Frankrike; icke för det jag behöfver något minne af dig, men bara för det jag må kunna bära det hos mig. Kyss det du skickar mig; jag är mycket säker på att jag straxt skall igenkännn det stället du kysst. Efter slutad läsning återtog Herman ordet. Arnold, sade han, gaf mig i går detta bref, just som man lefvererade mig inqvarterings-polletten. Hela natten kunde jag ej sofva. Jag tänkte på mina berg, på Maria. Hon begärde af mig någonting från Frankrike. Jag hade inga pengar. Jag har upptagit min aflöning för tre månader åt min bror och min kusin, som för några dagar sedan återvände hem. I dag bittida, då jag steg upp för att rusta mig till marchen, öppnade jag mitt fönster. En blå näsduk hängde på ett snöre. Den liknåde Marias; det var samma färg, samma hvita ränder. Jag hade den svagheten att taga den och kasta den i min rensel. Jag var knappt nedkommen på gatan förr än jag ångrade mig, Jag skulle just vända om, då frun kom springande efter mig. Man fann näsduken. Detta är hela sammanhanget. Kapitulationen fordrar att man arkebuserar mig. Låt skjuta mig, men förakta mig icke. Ståndrättens medlemmar förmådde med svårighet dölja sin rörelse; likväl fälldes han enhälligt vid omröstningen. Med lugn afhörde han dödsdomen. Han närmade sig Captenen och bad honom låna sig 4 francs. Han fick dem. . Nu gick han fram till qvinnan som emedlertid återfått sin blå näsduk, och jag höråe honom säga dessa ord. Min fru, se der 4 francs. Jag vet icke om er näsduk är värd mera, men vore han det ock, så betalar jag den så dyrt, att ni väl kan efterskänka det återstående. Han fick näsduken, tryckte den till sina läppar och sade åt Captenen: Min chef, om två år återvänder ni till våra fjäll; om ni då tar vägen åt Laubenthal, så fråga efter Maria, lemna henne denna blå näsduk, men akta er väl att säga henne hvad han kostat mig. Derefter nedföll han på knä, gjorde nu bön, steg åter upp och gick med säkra steg döden till mötes. I detta ögonblick aflägsnade jag mig och skyndade in i skogen för att ej skåda upplösningen af detta fasansfulla skådespel. En