att älska dig. Jag förlofvade mig med dig
den dagen då du vid dansen på Lauben-
thal tog upp min blå näsduk och återlem-
nade mig den. Når skall jag återse dig?
Hvad det gläder mig att de berätta huru
aktad du är af dina förmän och afhbållen af
de öfriga. Men du har ännu två år igen;
laga att de gå snart; ty då få vi gifta oss.
Farväl, min goda älskade Herman.
Din trogna Maria,
P. S. Bjud till att skicka mig något i-
från Frankrike; icke för det jag behöfver
något minne af dig, men bara för det jag
må kunna bära det hos mig. Kyss det du
skickar mig; jag är mycket säker på att jag
straxt skall igenkännn det stället du kysst.
Efter slutad läsning återtog Herman or-
det. Arnold, sade han, gaf mig i går det-
ta bref, just som man lefvererade mig in-
qvarterings-polletten. Hela natten kunde
jag ej sofva. Jag tänkte på mina berg, på
Maria. Hon begärde af mig någonting från
Frankrike. Jag hade inga pengar. Jag har
upptagit min aflöning för tre månader åt
min bror och min kusin, som för några da-
gar sedan återvände hem. I dag bittida, då
jag steg upp för att rusta mig till marchen,
öppnade jag mitt fönster. En blå näsduk
hängde på ett snöre. Den liknåde Marias;
det var samma färg, samma hvita ränder.
Jag hade den svagheten att taga den och
kasta den i min rensel. Jag var knappt
nedkommen på gatan förr än jag ångrade
mig, Jag skulle just vända om, då frun
kom springande efter mig. Man fann näs-
duken. Detta är hela sammanhanget. Ka-
pitulationen fordrar att man arkebuserar
mig. Låt skjuta mig, men förakta mig
icke.
Ståndrättens medlemmar förmådde med
svårighet dölja sin rörelse; likväl fälldes han
enhälligt vid omröstningen. Med lugn af-
hörde han dödsdomen. Han närmade sig
Captenen och bad honom låna sig 4 francs.
Han fick dem. . Nu gick han fram till qvin-
nan som emedlertid återfått sin blå näs-
duk, och jag höråe honom säga dessa ord.
Min fru, se der 4 francs. Jag vet icke om
er näsduk är värd mera, men vore han det
ock, så betalar jag den så dyrt, att ni väl
kan efterskänka det återstående. Han fick
näsduken, tryckte den till sina läppar och
sade åt Captenen: Min chef, om två år
återvänder ni till våra fjäll; om ni då tar
vägen åt Laubenthal, så fråga efter Maria,
lemna henne denna blå näsduk, men akta
er väl att säga henne hvad han kostat
mig. Derefter nedföll han på knä, gjorde
nu bön, steg åter upp och gick med säkra
steg döden till mötes.
I detta ögonblick aflägsnade jag mig och
skyndade in i skogen för att ej skåda upp-
lösningen af detta fasansfulla skådespel. En