regementet taga vägen åt en liten slätt, omsgifven af reslig barrskog. Jag frågade då en Capten, som jag igenkände, om man amnade exercera. Nej, svarade han, man skall döma och förmodeligen arkebusera en sotdat af mitt kompagni, som bestulit den husegare, hos hvilken han var inqvarterad Hvad! utropade jag, skall man ransaka,. döma och afrätta i samma ögonblick? Ja, svarade han, det är så stadgadt i våra kapitulationer. Detta ord uteslöt i hans tanka all invändning, likasom allting blifvit förutsedt i dessa kapitulationer, brottets art, straff, rättsgrunder och till och med mensklighet. För öfrigt, tillade Captenen, om pi är nyfiken skall ni få en god plats; det blir icke långvarigt: — Jag har alltid varit begärlig efter dylika skådespel; jag föreställer mig att jag, på en döendes anlete, skall lära hvad döden är; — jag följde Captenen. Eegementet hade formerat fyrkant; bakom ledet och vid skogsbrynet gräfde några soldater en graf. De kommenderades dervid af en under-löjtnant, ty vid militären sker allting afmätt, och det finnes bestämda föreskrifter för uppkastandet af en menniskograf. I midten af fyrkanten, suto 8 officerare på trummor; den gde, litet till höger framom de andra, satt helt vårdslöst och teckvade några ord på knät, endast derföre att någon liten formalitet : borde iakttagas vid en menniskas aflifvande. Man framropade den anklagade. Det var en yngling af hög vext, ädelt och mildt utscende, Jemte horom framträdde en qvinna, det enda vittnet i hela denna besynnerliga rättegång. Öfversten ville förhöra henne: Det är ondödigt ropade soldaten jag skall bekänva allt; jag har hos denna fru stulit en näsduk.? Öfversten. Du Herman! :Du var ju alltid en så hederlig gosse! Herman. — Det är sannt, min Ofverxste, jag har alltid sökt göra mig förtjent af förmäns och kamraters aktning. Det är också ej för mig sjelf jag stulit, Det är för Maria. Öfversten. Hvem är den der Maria? Herman. Maria! hon som bor der hemma . . . i dalen bredvid Laubenthal ...der hyddan står i skuggan af det stora äppelträdet . . . , Jag skall då icke mera återse henne! Ofversten. Jag förstår dig icke Herman! Förklara dig. Herman. Nå väl min öfverste, läs detta bref . 2. . och han lemnade Chefen följande bref, hvars innehåll djupt fästades i mitt minne. Goda, älskade Herman! Jag begagnar tillfället att med rekruten Arnold, som är vid ditt regemente, skicka dig detta bref, och en silkesbörs som jag Olant 24 dig Tana har wil alilat mig Att