regementet taga vägen åt en liten slätt,
omsgifven af reslig barrskog. Jag frågade
då en Capten, som jag igenkände, om man
amnade exercera. - Nej, svarade han, man
skall döma och förmodeligen arkebusera en
sotdat af mitt kompagni, som bestulit den
husegare, hos hvilken han var inqvarterad
Hvad! utropade jag, skall man ransaka,.
döma och afrätta i samma ögonblick? Ja,
svarade han, det är så stadgadt i våra ka-
pitulationer. Detta ord uteslöt i hans tan-
ka all invändning, likasom allting blifvit
förutsedt i dessa kapitulationer, brottets art,
straff, rättsgrunder och till och med mensk-
lighet. För öfrigt, tillade Captenen, om
pi är nyfiken skall ni få en god plats; det
blir icke långvarigt: — Jag har alltid va-
rit begärlig efter dylika skådespel; jag fö-
reställer mig att jag, på en döendes anlete,
skall lära hvad döden är; — jag följde Cap-
tenen.
Eegementet hade formerat fyrkant; bak-
om ledet och vid skogsbrynet gräfde några
soldater en graf. De kommenderades der-
vid af en under-löjtnant, ty vid militären
sker allting afmätt, och det finnes bestäm-
da föreskrifter för uppkastandet af en men-
niskograf.
I midten af fyrkanten, suto 8 officerare
på trummor; den gde, litet till höger fram-
om de andra, satt helt vårdslöst och teck-
vade några ord på knät, endast derföre att
någon liten formalitet : borde iakttagas vid
en menniskas aflifvande.
Man framropade den anklagade. Det var
en yngling af hög vext, ädelt och mildt ut-
scende, Jemte horom framträdde en qvinna,
det enda vittnet i hela denna besynnerliga
rättegång.
Öfversten ville förhöra henne: - Det är
ondödigt ropade soldaten jag skall bekän-
va allt; jag har hos denna fru stulit en
näsduk.?
Öfversten. Du Herman! :Du var ju all-
tid en så hederlig gosse! -
Herman. — Det är sannt, min Ofverxste,
jag har alltid sökt göra mig förtjent af för-
mäns och kamraters aktning. Det är också
ej för mig sjelf jag stulit, Det är för Ma-
ria.
Öfversten. Hvem är den der Maria?
Herman. Maria! hon som bor der hem-
ma . . . i dalen bredvid Laubenthal ...-
der hyddan står i skuggan af det stora äp-
pelträdet . . . , Jag skall då icke mera å-
terse henne!
Ofversten. Jag förstår dig icke Herman!
Förklara dig.
Herman. Nå väl min öfverste, läs detta
bref . 2. . och han lemnade Chefen följande
bref, hvars innehåll djupt fästades i mitt
minne.
Goda, älskade Herman!
Jag begagnar tillfället att med rekruten
Arnold, som är vid ditt regemente, skic-
ka dig detta bref, och en silkesbörs som jag
Olant 24 dig Tana har wil alilat mig Att