kallat. dess innehåll sanning och tackat författaren derföre i det fäderneslands namn, som alltid afskydde hycklaren och den gudlöse, alltid förnekade dessa ovärdiga söners Skthet, hvilka ville ostördt fråssa af sina vanlottade bröders svett och känslolöst håmade deras lidanden i det fäderneslands mamn, hvars äkta barn alltid gåfvo Gudi äran, och sågo Guds finger, Guds styrelse, med ett ord, Guds herrlighet i revolutionerna och förtrycket, såväl som i samfundslifvets lugnt framskrvidande förädling, wäl vetande, att Gud icke förgäfves är allsmäktig, icke på en gång kan vara Gud och icke Gud, på en gång styra och icke styra verlden. — Och i sanning, långt ifrån att stå ensam i sitt slag, är den beryktade predikan, ehbura underlägsen i värde, af samma slag som så många för Christendomens och det religiösa lifvets välde öfver politiken och hvardagslifevt varmt nitälskande predikanters i alla tider, om också minst i vår, af menniskofruktan, lycksökeri och konsiderationer djupast förnedrade. Och burta skulle det väl kunna annorlunda vara, då det icke blott ör presten tillåtet, då det är hans ovilkorliga pligt, alt, icke hemligen, utan uppenbarligen, från det heliga ram, som tillhörer hans kall, visa huru ej blott det ringare folket, utan Konungarne och de stora på jorden göra Guds vilja, somt varna och betrafta dem, af hvad rang och värdighet de vara må — ty i prestens ögon höra alla vara lika usla maskar, som q hära Gud i silt hjerta — som, trotsande på en jordisk äganderätt och jordiska företräden, gudlöst förgäta hvad lifvet gäller, förgäta dess och samhällets verkliga högre ändamål, förgäta, eller, med cen föraktligt utkastad allmosa från de gyllene förmaken, de af läckerheter och viner svigtande nattborden, affärda sina af barkoch bkalmbröd närda, under Bnsenskliga bördor suckande likar, och så tro söwha uppfyllt all rättfärdighet. Huru skulle väl den förtjena mamn af prest, af Guds ords värdige tolk!, som med tystnadens bifall kunde åse, hura, i fall sådant vore möjligt, de grundlagliga Styrelservas organer i Europa, Religionen till trots, uppenbarligen genom hot och ränker insötde folk-ombudens samveten och så för jordiska och tillfälliga ändamål demoraliserade dessa folk, som de borde tjena till ljusa punkter och mönster? (Forts. eva. gg.) BEROENDET KRETA NRTT NATT TAKTEN YELIG