BACCEUS VID CONGRESSEN.
(1831).
Verlden, sägs det, blef förvriden
Under rötmån uti fjol;
åltsen Juli saknas friden,
Gräl man hör från pol till pol
Se, i små och stora stater
Idel split och rehellion!
Snart elt dussin potentoter
Tagit lifstids-permission.
I
Detta oskick, kan man tänka,
Dessa dierfva frihketsskrön
Skulle djupt i själen kränka
fvarje lagkrönt Suveröo,
De heslöto alltså samla
Sig i Aachen uti bast,
För att åter ta den gamla
Vorlden uti grimmon fast.
Klokt förslag — men hindren slermma!
Oron kom alltmer i ton.
Blan fick nog att göra hemma,
Hvar och en hos sin natiom
Ånga, Inga potentater
Fingo för conBressen tid,
Utom de, som sina stater
Mislat nyss i snöplig strid.
Deren ef Algier den förste
Var, som till congressen hann.
Som despot var han den störste,
Och blef alltså Talemean,
Han sia talargåfva tömde
Qm droit divin en stund se
Aila sen, i chor, fördömåa
Falken utaf bjertans grund.
Derpå mönstringar och föter!
Cercmoniclet sen
Brydde deras Majeståler
Så gick första månan bön,
Då omsider man till saken
Kom, en höftig statsdisput,
fjvaxtill ingen än hört maken,
Wonstod utan hop om slut.