Honom, hvars fröjd och hvars tröst, honom, hvars
helgon du var!
Byggdes väl någonsin ett trognare bröst till ditt
tempel?
Var ej hans lif och hans död endast en enda musik?
Ja, som, i aftonens rodnad, en svan, omskimrad
af hulda
Fröjd-erinringars dagg, bäddad i gyllene doft,
Säll ej mindre vid solens farväl, än förr vid dess
uppgång, —
Så i ljuf melodi smälte din dyrkare bän.
Dock — hvi skulle en blick på hans grift ditt
öga fördystra,
Du, som, från himmelen sänd, ren vid dess por-
tar, i glans
Af de Evärdliges vår, den befriade helsat, och
redan
Den lycksalige fört fram till de dinas förbund?
Har han ej träffat der sin Marcello, der sin Du-
rante ?
Hafva Beethowen och Bach redan cj skakat hans
hand,
I det tempel, der Kärlekens sol, ur sin cviga
öster,
Dagar det ljudande hvalfs azur med blidaste sken?
Hör han, hos dem, ej nu, hur med alla de bru-
sande stämmor
Skapelsens orgel der spelar sin höga choral;
Hur Uppståndelsens bymn derifrån, kring hidan-
de rymder,
Sjunger sitt herrliga: Död! hvar är din seger?
din udd ?