stundom har skäl att förebrå hans lärda
och filosofiska Sångmö, äro isynnerhet föl-
jude stycken vackra:
Våga vi neka. hur snart, hur lätt af vårt sorlan-
de skugglifs
Hvimmel, som börjar pånytt, trohetens klagan
förströs ?
Våga vi neka, vi bräckliga rof för minuternas
tryck,
Aut vår billraste gråt ilar sin kos, som en dagg;
AU ren innan den drägt, som betecknade sorgen,
är afklädd,
Sorgen sjelf är cj mer, hvad hon så nyligen var?
Ha! om vi alla så tidt, så ofta den eden förgäta,
Sow vid er dödssäng dock svors af vår innersta själ,
Eden, som lofvade helgd, obrytllig af tider och
öden,
AL den smärta, som då kände sig evig och hel:
O, dess dyrare är en broderlig timma, lik denna,
När vi till grafvarnas hvalf lyssnande luta oss ner,
Och ur djupet så dåft, mer dåft med hvart år,
men dock börbart,
Röster förninima, som der ropa; Förglömmen
oss cj!
St ydda, o Du, — åtminstone Du, — mitt rum i
tar din hågkomst,
Maka,, Bain, eller Vän; — minns, hvad jag for-
tös HA dom dig var!
2
—
Nej! nn glämma er ej: och Han, som sist har oss
1 lemnat ,
Evigt han blifve för oss, hyad han har varit —
Kd - och är!
Ack! men i menniskans själ, hur from, hur vis
; hon må vara,
Gifres en önskan, som ej fylles, och nämnas ej kan;
Fåfängt den söker sitt mål; den försmår, hvad vi
äga och prisa;
Allt, hvad oss gläder, ändock svarar ej mot dess
begär.
Ar den ett lidande? Nej; tvärtom, när den fullaste
lycka
Bräddar sin kalk, vär högst hjertat af tjusningar
slår,
Då är den önskningens etund; af en namnlös
längtan 9i gripas;
Lifvet bevcks af ett qval, utan att finna dess
grund.
Hvem har cj kännt, när i oommarens natt ban.
blickat åt randen
Af en på gullmolns bädd hyilande, hög horisont,
Eller när fjermade kedjor af berg omfamnat hans
synvidd,
Eller när månan sin dröm gjutit kring klippor och