stundom har skäl att förebrå hans lärda och filosofiska Sångmö, äro isynnerhet följude stycken vackra: Våga vi neka. hur snart, hur lätt af vårt sorlande skugglifs Hvimmel, som börjar pånytt, trohetens klagan förströs ? Våga vi neka, vi bräckliga rof för minuternas tryck, Aut vår billraste gråt ilar sin kos, som en dagg; AU ren innan den drägt, som betecknade sorgen, är afklädd, Sorgen sjelf är cj mer, hvad hon så nyligen var? Ha! om vi alla så tidt, så ofta den eden förgäta, Sow vid er dödssäng dock svors af vår innersta själ, Eden, som lofvade helgd, obrytllig af tider och öden, AL den smärta, som då kände sig evig och hel: O, dess dyrare är en broderlig timma, lik denna, När vi till grafvarnas hvalf lyssnande luta oss ner, Och ur djupet så dåft, mer dåft med hvart år, men dock börbart, Röster förninima, som der ropa; Förglömmen oss cj! St ydda, o Du, — åtminstone Du, — mitt rum i tar din hågkomst, Maka,, Bain, eller Vän; — minns, hvad jag fortös HA dom dig var! 2 — Nej! nn glämma er ej: och Han, som sist har oss 1 lemnat , Evigt han blifve för oss, hyad han har varit — Kd och är! Ack! men i menniskans själ, hur from, hur vis ; hon må vara, Gifres en önskan, som ej fylles, och nämnas ej kan; Fåfängt den söker sitt mål; den försmår, hvad vi äga och prisa; Allt, hvad oss gläder, ändock svarar ej mot dess begär. Ar den ett lidande? Nej; tvärtom, när den fullaste lycka Bräddar sin kalk, vär högst hjertat af tjusningar slår, Då är den önskningens etund; af en namnlös längtan 9i gripas; Lifvet bevcks af ett qval, utan att finna dess grund. Hvem har cj kännt, när i oommarens natt ban. blickat åt randen Af en på gullmolns bädd hyilande, hög horisont, Eller när fjermade kedjor af berg omfamnat hans synvidd, Eller när månan sin dröm gjutit kring klippor och