ne, på den milltariska luxen, som ar radan-
de, så väl i smått, i uniformen, som istort,
anstalterna till stadens försvar, Jag påmin-
ner mig att någonstädes hafva läst om en
fästning, hvars garnison bestod af målade
soldater på vallarna; och, såsom sådana
målade soldater, hvaraf illusionen kanske
icke alltid lyckas, förefalla mig dessa de-
moustrationer af yttre försvar, till hvilka
den inre kraften mer än tillbörligt åtgår.
På detta sätt utarmas staten för statens skull,
man må nu taga staten i hvad mening som
helst.
(Pag. 96). Jag brukar blunda i småstäder, ty
de framställa en andefattig sida af lifvet; de
äro ej annat än en förderfvad landsbygd,
och jag har intet att invända mot den tan-
kan, att Cain bygde den första stad. Men-
niskolifvet är under samma lag som plant-
lifvet — på öppen jord utvecklar sig plan-
tan, icke i en trång kruka. — Sinnet blir
såsom en krypvext inom stängseln af en stad,
och bland små föremål uppvexa små men-
niskor. (I allmänhet har Författaren tvän-
ne antipartier i småstäderna, hvilka han på
ett annat ställe liknar vid bölder på men-
mskokroppen; och köpmännen derstädes).
(Pag. 103). Hyad är resan genom lifvet?
En lång krumelur med pennan, som slutar
i en liten kolsvart plump!
(Pag. 128), Äfven det af kojor samman-
vräkta Vik härbergerar en eller två öppna
handelsbodar. Jag kan ej gå dem förbi,
utan alt tänka på landets allmoge med sam-
ma känsla, som då jag beklagar sorgen i
ett faderslöst hus. - Penningen vinner ap-
probatur öfver allt, och handelsmännen haf-
va, med få undantag, hjertat alltid på sam-
ma sida som taskboken. Ett vinga antal af
menniskor går på pligtens väg; ingen går
den till slutet — den pligtens, att meddela
och bringa i omlopp bland menskligheten ,
hvad som gifves dem ur en högre hand.
Om vi öfvergå till den allmänna hushåll-
ningen, så finna vi anledning till det ytt-
rande, att national-välmågan. som hittills
stuppit med att bli skattad, nu, sedan
skattmästarne, med hvart femte år, mer och
mer förkofra sig i handtverket, nalkas sin
verkliga slagtmånad.
(Pag. 134). Skinnskatteberg har sitt
namn af skinnskatten. Denna etymologi är
ej svår. Nu skattar man icke till staten
med skinn, såsom i de vilda tiderna; men
det kan väl hända, att man skinnas i alla
fall. Saxen kan lätt gå för djupt, och få-
ren, som bräka lika öfver allt, hafva ej
mod till annat än att bräka.
(Pag. 142). - Tilldess den stund kommer;
då nöden binder alla interessen vid fäder-
neslandet, skall vår nations arfsynd , bond-
högfärden, blifva det enda gemensamma.
Den uppträder under olika påhängen i:ett
plebej-hus och hos en excellence; men bond-
högfärd är alltid dess familje-namn, i
(Pag. 145). Bonden är statens förstföd-
de, och jorden är rätteligen hans fideicom-
icke Svart, emedan allmogen ar tor mycket
dårad af sitt nämnda privilegium, för att
vara det vuxen. Den har sin tröst på pap-
peret och i inbildningen emot alla de bör-
dor, dess rygg skall bära, och som förökas,
just der de borde förminskas. Endast
magen väntar jag att bonden får den oför-
falskade upplysning öfver sin belägenhet.
Vår stat liknar. en menniska med hufvuce
ned och fötterna upp. Embetsmännen, sow
äro ämnade att vara folkets tjenstebjon,
hafva satt sig ofvanpå detsamma, såsom
marktschrejarn sätter sig på djurets rygg,
som han visar för penningar. Der styrel-
sen är ändamålsenlig, der är den enkel.
Män behöfver vårt land, dock icke !Troman.
Så länge menniskan känner, huru hon be-
handlas, är hou ännu icke moraliter för-
slafvad. Den Svenska bonden må vara o-
smaklig i sina påståenden; men i sitt blin-
da medgifvande är han rent af oskälig.
Bondaktigheten är ännu både vårt bästa
och vårt sämsta, En bonde i en hållstuga,
eller vid ett tingsbord, eller på en fång-
skjuts, kan icke vara hvad han är hemma
i silt hus, i sitt oförfalskade tillstånd — en
gammaldags Svensk. — Han är en tölp eller
en sjusofvare, när han tvingas utom sina
gränsor.
(Pag. 149). Man klagar, att presterna
ha stora rättigheter, och de ha det verkli-
gen, till och med i sitt moraliska lefnads-
sätt; men så hafva de i vårt land äfven ett
stort tvång. De göras af sitt löningssätt
till economiska prester, och af statsförfatt-
ningen till politiska, ty regeringen är prest-
vän — dess vänskap för religionen förstås
af sig sjelf — och presterna äro en god ar-
mee. Men, ju mer christligt allvar för sin
sak, vi supponera hos presterskapet, desto
mera tvång måste det känna af att tjena
verldsliga gudåär, ehutu, åtminstone hos de
höga prelaterna, detta tvång nu öfvergålt
till en art secterism.
(Pag. 1357), i Upland. Om icke menni-
skan, för, att lära sig något af djuret, re-
dan skulle stå på en högre punkt än detta,
så skulle jag, i detta land, hafva trott fa-
beln, att bon lärt sig åkerbuket af svinen,
och om många bönder skulle jag då säga,
att de hvarken i brukningssätt celler i val
af mark öfterträffa sina läromästare.
Vi sluta vår lotteri-dragning mad följan-
de citat, pag. 220: Emot en sydlänsk stad
är en Svensk som en tiggarmunk mot en
cardinal, och de flesta tyckas mig stå på
Sveriges synda-register. Denna trakt af
YVestmanland är en kornbod, och hvar och
en sådan föder en mängd kornjudar. I
allmänhet får man dock, till en viss grad,
säga om menniskans ekonomiska skatter,
som om hennes andeliga, att de tillkomma.
henne utan hennes egen förtjenst. - Åkern
aflemnar sin årliga skatt, till och medåt
den sofvande egaren. Jorden liknar ett o-
utslitligt hvardagstyg. Men jag tycker, det
är synd om solen, när jag ser henne gå upp
af
tu
Po