Det arma Fäderneslandet, hvars sista
essource numera tyckes vara, att söka hål-
a god min i elakt spel, bar i början af
eekan, under ett mellanskof af den bättre
aturens återvändande, ställt till oss på vers
et känslofulla utropet:
Det är en tröst i lifvets smärta
Att bafva en uppriktig vän.
Detta bevis, att Fäderneslandets Redak-
ion i ögonblick af en mera sansad besin-
ing, inom sig erkänt uppriktigheten af de
nå varningar vi då och då, gifvit den
läder oss verkligen; dock icke så mycket
ör vår egen skull, som fastmer derföre,
tt det ådagalägger, att allt hopp om åter-
ändande på den rätta vägen ännu icke är
te; och hvarföre skulle Fäderneslandet då
ara uteslutet från åtnjutande af den
hbristeliga regeln, att det är mera gläd-
: öfver en syndare som omvänder sig, än
ver Tio rätUärdiga ?
Det ljusare mellanståndets ögonblick hos
äderneslandet voro dock ganska korrta.
en gamla ovanap har straxt derpå, i