männa bladen. fvilket tacksart fält åt vår Regering alt odla för efterkommande! Det är ock otvifvelaktigt t alt nationens behof af en förändring bhärntinnan, förr eller sednare gör sig gällande, Men hvad som framdeles kan blifva en fordran, vore nu en skänk, som skulle emoltagas med gränslös tacksamhet. Medborgarekronan, den dyrbaraste belöning som var känd hos de gamle Romare, har för mången i sednvare tider förlorat sin begärlighet; det kunde likväl komma an på försöket, om icke erkänslan af samtid och efterverld kunde vara ännu en hederspost att eftersträfva, äfven för dem som innehafva ett rum i Konungens konselj, och bemödandet fullt ut så tacksamt som det mest osparda nit för måttlighets-sällskapets utbildning. Det är väl sannt att en af Stats-Rådets Ledamöter, H. E, Hr Grefve Löwenhjelm icke kunde få dela denna ärofulla tott, medan han redan vid 1823 års Riksdag förklarade att han aldrig skulle vilja rubba vår uråldriga representations byg sgnad, hyilken åsigt lörmodeligen hvilar på samma olitiska grundbegrepp, som vid sista Riksag kom honom alt förklara det han ansåg amhbället vara byggdt på naturrättens ruin; nen de öfrige Herrar Stats-Råderne hafva icke bundit sig genom någon sådan förlaring; de äro således oförhindrade, att äta eklöfskransen omkring sin hjessaz och vill Regeringen, så är sakens framgång hos rationen ingalunda tvifvelaktig. Dock, vi hade så när brutit emot en allnän föresats, att aldrig låta känslan förlela oss till något svärmeri; en föresats, så öd vändig för en publicist, att vi nästan äro ärdige att bedja Läsaren om ursäkt för det i bragt elt ämnpe å bane, hyarvid man cke kan undgå att lifvas al en mer än vanig värma, om än väckt al sjelfva den nedlående tankan på en samhällsinrättning, om förlamar hvarje bemödande till förbätring, och emot hvilken i allt fall tills vilare icke finnes något annat botemedel än tt med tålamod vänta på andra tider, då e grundsatser, som bygga samhället endast Hå ruinerne af menniskans naturliga rättigieter, gålt att hvila sig uti den eviga glöm