I
I
Me — — — - — —.—
TI ILL HULT HAITI. JUL UL alSsd Lid VCillCLyldlldiu
nen, i det de återgå till medborgare, hvar-
ken förlora sin skicklighet, sina talanger el-
ler sina förvärfvade kunskaper, och derjem-
te höja sig i allmänna omdömet genom den
uppoffring de gjort af sina materieala inter-
essen åt hedern och tankans oberoende, så
vexer det medborgerliga Frankrike i kraft,
genom allt det som söndrar sig från mak-
ten,
För alt rätt fatta resultaten utaf valen,
bör man ej stanna vid Ministrarnes eirku-
lairer. I dem vägas hvarje ord. Nej, man
bör läsa de i hast sammanskrifna artiklarne
af författare som äro betalda för att prisa
Ministrarnes fel. Der upptäcker man allt.
Statens tjenstemän betecknas icke der med
detta namn. — Man skulle i sanning tycka
att en Statens tjensteman borde anses till-
höra Staten; att det är mot Staten han e-
ger förbindelser, och att då han uppfyller
dessa, böra hans känsla och tänkesätt vara
fria. Äfven kunde det tyckas att Statens
tjensteman bero af Konungen, åt hvilken
ensam Chartan gifver rätt att utnämna dem,
och som ensam fålt sig af Chartap anför-
trodd verkställande makten! Men man har
orätt. — Eoliet de Ministeriella bladen äro
Statens embetsmän intet annat än HMMiniste-
rens agenter, hvilka böra draga sig undan af
sig sjelfva vid hvarje vexling i Mivisteren som
cj behagar dem, eller vara beredde på att
afllägsnas om de ej nedkasta sig i stoftet.
Man inser lätt hvilken förvånande skick-
lighet de borde ega för att genast fatta skil-
naden melian Hr Guizöts system och Herr
Lafittes , mellan Br Lafittes och Hr Pe-
riers, och genast rätta sig derefter, Frank-
rike sjelft bar lika litet förmått begripa
den ena som den andra, och skall alldrig
rätt komma under fund med hvad de ve-
lat, ty det enda bestämda factnim som qvar-
ARR NE RE VEN RR TTT
står af deras öfvergående. välde är att de!
ingenting kunnat.
Ingen maktens tjenare kan sålunda bibe-
hålla sig vid embetet annat än genom
den mest fullkomliga förnekelse af all
egenvilja. Meu den som ej har en vilja, är
ingen menniska, och naturligtvis ännu min-
dre medborgare; och då man, när man upp-
hör att vara tjensteman, åter blir medborgare
och menniska, så stiger man genom sin af-
sättning. Denna sanning måste af alla erkän-
nas; den förklarar: hvarföre alla de som
förvärfvat sig rätt till folkets aktning, trot-
sat och fortfara att trotsa Ministerernes åskor.
Je öfverlemna åt varelser utan förtjent an-
scende, denna bedröfliga undskyllan: jag är
hungrig.
Vill man, säga de besoldade bladen, att
Ministerens folk skola stå i fiendligt förhål-
lande till densamisa? herpå kan man endast
svara: hvad en viss Marquis svarade Acteu-
ren Baron: Hvarföre bar du Felk. Barons
Folk voro ingen smula mindre Statens tje-
I nare än Ministcrens folk. Det finnes för
närvarande I Frankrike inga andra Statens