ung författare, hvilken så nära cfter den sista stora litterära julmarknaden, vid hvilken annars lyrans vänner skyndade att debutera i Kalendrarna, uppträder för sig sjelf, förmodeligen för att derigenom skilja sig från amatörernas klass, och sluta sig till poäternas ex professo. Hr B. röjer ett rent och vårdadt språk, och en god versication. En mild, elegisk stämning råder i samtliga dikterna. De vackraste äro i vår tanka: den gamla eken, Hjalmars sång på hafvet, Julottan. — Ett par svagare stycken hafva äfven insmugit sig bland de öfriga rätt täcka blommorna. lir B. har så afgjord talang, alt det verkeligep vore skada, om han, såsom så många andra yngre poeter, lät sin förmåga fladdra bort 1 små lyriska lusteldar. En poct bör icke blott Zeka med diktens blommor: han bör högakta sin konst: hans sångmö bör vara honom för helig, för alt användas till husbehofsversfabrikation. Inom skaldens rike ligga mensklighetens stlörsta och heligaste idger, och cn ädel sångmö bör äga med till att älska det stora och höga. Det är just hufvudfelet hos våra unga skalder, att de sky mödan att componera i stort, att de tro sina små erotiska fantasier, sina naturmålningar i miniatur så tillräckliga till äran af den heliga lagern. Men vår lilteratur år numera icke så fattig, att blotta talangen kan förvärfva sig någ ot hedersrum inom dess tempel. Den, som numera hos oss vill vara skald, mäste hafva gjort något af större sjelfständigt värde, med elt ord något stort. Lotsen sjöberättelse af Cooper, äfversillning 1:sta delen. Cooper sjelf lärer icke gerna vilja vidkännas den visserligen icke vanhedrande titeln af en Walter Seotts lärjupge, men han kan likväl icke aftvå sig beskyllningen satt vara det. Lärjungen är icke förmer än sin mästare, säger skriften, och detta inträffar fullkomligt på honom, Ians romaner utmärka sig ännu mera än W. Scotts genom sin utförlghet och bredd. Cooper har i öfrigt en stor talang att karakterisera, särdeles vildarnes lynnen och seder; han är liksom Walter Scott, en mästare i detailler, men han förmår icke att i alla sina skapet ser, inblåsa den poätiska anda, af hvilken den sednares så fullkomligt äro genomträngda. Lotsen är öfversatt af en kännare af sjöspråket, i i allmänhet med ledig och lätlt band; men burnvida den hos vår allmänhet gör lycka, är problematiskt, då den är så fullproppad af sjölerimer, att väl knappast andra än sjömän och sjövänner stå ut med alt genom så många bogshalningar, un-. dervatteusklippor oo. s. v. lovera sig fram