I — — — I— — Li ee 4 ett propaganda-krig. De veta ganska väl alt en nations lycka ej fortskyndas, utan snarare fördröjes genom med yttre våld påtrugade frihetsinstilutioner. Det så kallade krigs-partiet är ej dåraktigt nog att. vilja likt Don Quicholter kringvandra Europa, för att utbreda friheten med svärdet. De säga blott att när en nation har satt sig i rörelse, då den har visat sig begärlig efter fria institutioner och mogen för dem, derigenom att den kullkastat allt inre molt-slånd, besegrat en rotfästad regerings kraft, och gifvit sig sjelf, utan bistånd utifrån, af egen inre styrka, ett statsskick som är gyn-nande för civilisålionens framsteg — då bör. det icke tillåtas någon att kasta sig öfver ett sådant folk med den öfvermäk liga tyngden af ett annat folk, som ej är lika längt framskridet, lika väl moget för ett bättre samhällsskick , och att medelst den råa kraftens öfverlägsenhet nedtrycka en nations förenade bemödanden. De påstå att icke-interventionen borde af Frankrike stadgas såsom en ovillkorlig rältsprincip, som det sjelf på det strängaste iakttog, och tvang hvarje annan styrelse att äfven iakttaga, — Detta, säga de, är Frankrikes eget sannskyldiga interesse. Det är ock hufvudsakligen, ja, uteslutande ur denna synpunkt som de kämpa för sina läror. Vidare säga de att tillvaron, inom Frankrike, af en styrelse grundad på den allU männa viljan, och uppförd på rulinernpe H legitimiteten och den gudomliga rätten, nödvåndigt måste gifva den Demokratiska principen öfver hela Europa en impuls, som, om den icke tillbakahålles, skall år från år allt mer undergräfva alla absoluta monarkens thbroner, och slutligen inom ickeserdeles lång tid alldeles kasta dem öfverända. Instinkt och förnuft 1 förening måste derföre ingifva dessa monarker den fasta öfvertygelse , att den enda möjligheten iör dem att rädda sin existens såsom despoter, är att tillintetgöra liberalismen i Frankrike. Den kamp, som häraf blir föliden, blir svår och äfventyrlig; det veta Fransmännen ganska väl; men de åtminstone som tillhöra krigspartiet anse den I:ka oundvik: lig som den ännu vida förfärligare striden år 1792. I denna skola de hafva till naturliga bundsförvandter hvarje folk i Europa, som åtrår fria institutioner. Men, fråga dessa samma män, bvad skall väl blifIlva vårt öde, om vi tillåta alla dem, som Kunde understödja oss i nödens stund, att förkrossas, den ena efter den andra, icke af. egna regeringar; utad af främmande makters armdeer. Pessa sistoämnde skola då till slut ej hafva annan fiende än oss, och sedan de, en lång.stid hållit oss i ständig oro, nödgat oss Lill ständiga rustningar, medförande . nästan. alla olägenheterta af ett krig och ingen af dess Fördelar, skola de begagna första lägliga tillfälle att bryta in pe vån Ooräne Or Ar tvinon ACER att Re vår