träffade år 1829. Om jag återkallar
i minnet den valrätt man beröfvade
40 skillings Freeholders, så sker det
icke för alt nppiepa ett redan fleie
gånger aulitadt argument, utan blott
för att fråga hvarföre man, under
a!la dessa länga debatter, ej en enda
gång. besvarat detsamma? Ministeren
tillintetgjorde då med ett enda slag
tvåhundratusen yalmäns rätt! Bönder,
om i så viljen, men dock i alla fall
Brittiska medborgare. Dessa män må
hafva felat, bezalt misstag, ådaga-
lagt mycken ofullkomlighet; kallen
det fanatism, demagogiskt vansinne,
vidskepelse, som. J hekagen, — det
står dock fast att dessa män, 1 en stor
tid, utförde stora saker, och det
var en skön anblick att skåda huru
de i ett nu sönderbröto seklers ok,
och uppreste sig med hållningen af
fria män, som fast och oförfäradt mot-
stå sitt lands små tyranner, och i den
stora känslan af en rättfärdig sak,
blicka den öfverhängande faran, det
hotande förderfvet djerft i ögat! Om
Parlamentet ej visade sådana män nå-
gon misskund; om det med obevek-
lig, ehuru måhända medveten hård-
het frånryckte dem deras rättigheter,
så bör det väl förlåtas mig om jag i
rättvisans, i den Broittiska rättrådighe-
tens namn, vågar fråga, hvilket eget
belgonskimmer då omsväfvar förfallna
byar och öfvergilna fält, hvilka dyg-
der man upptäckt hos en gång brän-
märkta corporationer, som kunnat
förvärfva dem ett så djupt deltagan-
de, en så stor parlamentarisk ömhet,
ett så rörande legislativt medlidande?
Man skall kanske svara att nödvän-
digheten påbjöd orättvisan mot 40 sk.
Freeholders. Vi vilja tillse om icke
reformen bjuder något vida högre.
Ända till äckel har man upprepat
att landet, under detta system, varit
lyckligt och stort, att del under tyng-
den af tusen millioners statsskuld, lik-
väl står fast och upprätt, att de slö-
sande utgifterne af ett slösande fi-
nancesystem, som bortleker folkets äd-
laste lifssaflter, icke äro ett för högt
peis för friheten, och att Stor-Britani-
ens ställning med stolthet kan nämnas
vid sidan af coutineovtens. På allt detta
har jag blott ett enda svar; det är onek-
ligt att, att på de sista tiderna, 1 landet
herrsk at stort och allmänt missnöje, icke
öfvergående passioners hastigt upflad-
drande låga, utan ett ondt som egde
gamla och djupa rötter. Det är Tå-
fängt att påstå det detta missnöje först
upstått i senare tider, derföre att det
nu först gifvit sig luft. Den väldiga
kraft. hvarmed det utbröt - är bevis