träffade år 1829. Om jag återkallar i minnet den valrätt man beröfvade 40 skillings Freeholders, så sker det icke för alt nppiepa ett redan fleie gånger aulitadt argument, utan blott för att fråga hvarföre man, under a!la dessa länga debatter, ej en enda gång. besvarat detsamma? Ministeren tillintetgjorde då med ett enda slag tvåhundratusen yalmäns rätt! Bönder, om i så viljen, men dock i alla fall Brittiska medborgare. Dessa män må hafva felat, bezalt misstag, ådagalagt mycken ofullkomlighet; kallen det fanatism, demagogiskt vansinne, vidskepelse, som. J hekagen, — det står dock fast att dessa män, 1 en stor tid, utförde stora saker, och det var en skön anblick att skåda huru de i ett nu sönderbröto seklers ok, och uppreste sig med hållningen af fria män, som fast och oförfäradt motstå sitt lands små tyranner, och i den stora känslan af en rättfärdig sak, blicka den öfverhängande faran, det hotande förderfvet djerft i ögat! Om Parlamentet ej visade sådana män någon misskund; om det med obeveklig, ehuru måhända medveten hårdhet frånryckte dem deras rättigheter, så bör det väl förlåtas mig om jag i rättvisans, i den Broittiska rättrådighetens namn, vågar fråga, hvilket eget belgonskimmer då omsväfvar förfallna byar och öfvergilna fält, hvilka dygder man upptäckt hos en gång bränmärkta corporationer, som kunnat förvärfva dem ett så djupt deltagande, en så stor parlamentarisk ömhet, ett så rörande legislativt medlidande? Man skall kanske svara att nödvändigheten påbjöd orättvisan mot 40 sk. Freeholders. Vi vilja tillse om icke reformen bjuder något vida högre. Ända till äckel har man upprepat att landet, under detta system, varit lyckligt och stort, att del under tyngden af tusen millioners statsskuld, likväl står fast och upprätt, att de slösande utgifterne af ett slösande financesystem, som bortleker folkets ädlaste lifssaflter, icke äro ett för högt peis för friheten, och att Stor-Britaniens ställning med stolthet kan nämnas vid sidan af coutineovtens. På allt detta har jag blott ett enda svar; det är onekligt att, att på de sista tiderna, 1 landet herrsk at stort och allmänt missnöje, icke öfvergående passioners hastigt upfladdrande låga, utan ett ondt som egde gamla och djupa rötter. Det är Tåfängt att påstå det detta missnöje först upstått i senare tider, derföre att det nu först gifvit sig luft. Den väldiga kraft. hvarmed det utbröt är bevis