Yid den ton, hvarmed hon nämnde det, flög Maja upp och störtade sig häftigt i hennes famn. Den ärlige okonstlade smeden hade likväl den grannlagenheten att i detta ögonblick aflägsna sig och öfverlemna dem åt sig sjelfva. Då han om aftonen återkom, låg Maja till sängs vid systerns sida. Hennes sjukdom hade blifvit förvärrad, så att hon i sin yrsel icke engång igenkände honom, der han sörjande stod vid bädden. Anna bad honom gå till presten. Med tungt hjerta begaf han sig åstad, och presten följde honom genast. Under vägen måste han för presten göra reda för sin bedröfliga resa, och denne som tycktes ana ett sorgligt slut, och derföre endast på Brands ägna böner lät honom medtaga och bära sockenbudstygen, för manade honom att tåligt underkasta sig Guds vilja. Når de framkommo till kojan, satt Brands mor på bänken, och Anna öfversköljde med bittra tårar sin systers förstelnade anletsdrag och liflösa bröst. Medan presten framgick och talade vid de sörjande qvinnorna några kraftiga trösteord, stod Brand vid dörrer stum, och med de stirrande ögonen häftade på den älskades lik. När presten slutligen vände sig äfven till honom med sina förmaningar, slog han i vild smärta sitt hufvud emot döreposten, så att det blödde. Hans mor sprang upp, tog honom i farnnen och drog honom fram till bänken. Både bon och Anna bådo honom på det ömmaste att stilla sitt sinne, och emellanåt fortfor presten att ultala sina allvarsamma, stundom trösterika, stundom skarpa och förebrående bi belspråk. Efter den aflidnas begrafning fortfor Brand att besöka den olyckliga systren. Då bon, genom Pastorns bemedlande fått ett rum i fattigstugan, och skulle ditföras, satte han sig häftigt deremot. Han gick till prestgården och förklarade att han ville gilta sig med Anna. Men eburu detta icke af presterskapet, kunde tillåtas, fortfor han med broderlig kärlek sörja för henne, sedan han låtit flytta henne till sin mor, i sin egen stuga.