Yid den ton, hvarmed hon nämn-
de det, flög Maja upp och störtade sig
häftigt i hennes famn.
Den ärlige okonstlade smeden hade
likväl den grannlagenheten att i detta
ögonblick aflägsna sig och öfverlemna
dem åt sig sjelfva.
Då han om aftonen återkom, låg
Maja till sängs vid systerns sida. Hen-
nes sjukdom hade blifvit förvärrad,
så att hon i sin yrsel icke engång i-
genkände honom, der han sörjande
stod vid bädden. Anna bad honom
gå till presten.
Med tungt hjerta begaf han sig å-
stad, och presten följde honom genast.
Under vägen måste han för presten
göra reda för sin bedröfliga resa, och
denne som tycktes ana ett sorgligt slut,
och derföre endast på Brands ägna
böner lät honom medtaga och bära
sockenbudstygen, för manade honom att
tåligt underkasta sig Guds vilja.
Når de framkommo till kojan, satt
Brands mor på bänken, och Anna öf-
versköljde med bittra tårar sin systers
förstelnade anletsdrag och liflösa bröst.
Medan presten framgick och talade
vid de sörjande qvinnorna några kraf-
tiga trösteord, stod Brand vid dörrer
stum, och med de stirrande ögonen häf-
tade på den älskades lik. När pres-
ten slutligen vände sig äfven till ho-
nom med sina förmaningar, slog han
i vild smärta sitt hufvud emot döre-
posten, så att det blödde. Hans mor
sprang upp, tog honom i farnnen och
drog honom fram till bänken. Både
bon och Anna bådo honom på det
ömmaste att stilla sitt sinne, och e-
mellanåt fortfor presten att ultala si-
na allvarsamma, stundom trösterika,
stundom skarpa och förebrående bi
belspråk.
Efter den aflidnas begrafning fort-
for Brand att besöka den olyckliga
systren. Då bon, genom Pastorns be-
medlande fått ett rum i fattigstugan,
och skulle ditföras, satte han sig häftigt
deremot. Han gick till prestgården
och förklarade att han ville gilta sig
med Anna. Men eburu detta icke af
presterskapet, kunde tillåtas, fortfor
han med broderlig kärlek sörja för
henne, sedan han låtit flytta henne
till sin mor, i sin egen stuga.