Min fader och min moder de lIledo stor pöd, De sålde mig bort för en liten beta bröd. Gud nåde den, som skall. till det hedniska landet att förödas! Då öppnades hastigt dörren. Brand inträdde med dyster uppsyn, blek som ett lik. Anna uppgaf ett högt rop och stirrade bestört på honom. Jag är här med Maja, sade han, hon är sjuk, Gudskelof att jag kom och fann henne! Derefter inbar han den bleka flickan. Hon förmådde icke hålla sitt hufvud uppe, och på hans axel låg det insjunkna ansigtet, omgifvet af det i vild oordning fladdrande håret, och det nedfallna hufvudklädet. Anna sträckte gråtande armarna emot sin syster, men denna nedsjönk öfverväldigad af kraftlöshet och smärta, utan deltagande vid hennes sida. Det bedröfliga uppträdet blef för tungt för den stackars ynglingen. Han sade derföre att han skulle skicka dit sin mor, och lemnade de tvänne systrarpa. Maja kunde endast berätta att hon icke funnit sin bror, utan sjuknat i en eländig krog, der hon blifvit vanvårdad och till och med missbandlad, tills Brand fått rätt på henne och fört henne derifrån. Han hade derpåskaffat en bonde, som kört dem ända hem. Då Brand följande dagen kom till systrarnas koja, satt Maja och spann. Då hon blef varse honom i dörren, vände hon bort sitt ansigte och lutade sig emot systrens säng. Han gick då fram, tog henne om lifvet och satte henne i sitt knä, ehuru bon, liksom bedjande om hjelp, sträckte armarna emot Anna, hvilken dock med ett välvilligt leende på de snöbleka ansigtsdragen såg på henne. Då förebrådde Brand med ömhet den älskade flickan, att hon var rädd för honom och till och med flydde bonom. Han påminde henne huru länge och innerligt han önskat att få henne till sin hustru, men tillade att om hon intet ville ha honom, borde hon derföre icke visa sig ond på honom, utan saga det ärligt och rent ut, så skulle han aldrig tala eller tänka på något bröllop mer i all sin fot; då