Min fader och min moder de lIledo
stor pöd,
De sålde mig bort för en liten beta
bröd.
Gud nåde den, som skall. till det
hedniska landet att förödas!
Då öppnades hastigt dörren. Brand
inträdde med dyster uppsyn, blek
som ett lik. Anna uppgaf ett högt
rop och stirrade bestört på ho-
nom. Jag är här med Maja, sade
han, hon är sjuk, Gudskelof att jag
kom och fann henne!
Derefter inbar han den bleka flic-
kan. Hon förmådde icke hålla sitt
hufvud uppe, och på hans axel låg
det insjunkna ansigtet, omgifvet af
det i vild oordning fladdrande håret,
och det nedfallna hufvudklädet. An-
na sträckte gråtande armarna emot sin
syster, men denna nedsjönk öfverväl-
digad af kraftlöshet och smärta, utan
deltagande vid hennes sida. Det be-
dröfliga uppträdet blef för tungt för
den stackars ynglingen. Han sade der-
före att han skulle skicka dit sin mor,
och lemnade de tvänne systrarpa.
Maja kunde endast berätta att hon
icke funnit sin bror, utan sjuknat i
en eländig krog, der hon blifvit van-
vårdad och till och med missbandlad,
tills Brand fått rätt på henne och fört
henne derifrån. Han hade derpåskaf-
fat en bonde, som kört dem ända
hem.
Då Brand följande dagen kom till
systrarnas koja, satt Maja och spann.
Då hon blef varse honom i dörren,
vände hon bort sitt ansigte och luta-
de sig emot systrens säng. Han gick då
fram, tog henne om lifvet och satte
henne i sitt knä, ehuru bon, liksom
bedjande om hjelp, sträckte armarna
emot Anna, hvilken dock med ett väl-
villigt leende på de snöbleka ansigts-
dragen såg på henne.
Då förebrådde Brand med ömhet
den älskade flickan, att hon var rädd
för honom och till och med flydde
bonom. Han påminde henne huru
länge och innerligt han önskat att få
henne till sin hustru, men tillade att
om hon intet ville ha honom, borde
hon derföre icke visa sig ond på ho-
nom, utan saga det ärligt och rent
ut, så skulle han aldrig tala eller tän-
ka på något bröllop mer i all sin
fot; då