gentliga kall, och fädernejordens för-
svar mot alla främmande anfall, dess
heligaste pligt. Hvarföre på andra
vägar söka uppnå detta mål, om han
verkligen ej har något annat?
Ofvanstående artikel, hevwmtad ur
Allgemeine Zeitung, eger ett lugn
och en opartiskhet som förtjenar upp-
märksamhet. Någon förkärlek för den
Perierska Ministörens fasthet hav dock,
som vi tro, inledt förfaltaren i mot-
sögelser som ej böra undfalla Läsaren.
Under det han, å ena sidan, spår sig
allt godt så väl för Ministören sjelf
som för Frankrike af det system den
följer, medgifver han, å den andra,
att denna Minister är föga populär
imom Frackrvike, ja inom sjelfva natio-
nel-gardet, som dock är och förblif-
ver maktens egentliga stöd. Hur i
närvarande stand, i ett land som Frank-
rike, en regering kan hoppas någol
för sig sjelf och sina idders framgång,
utan att den eller de äro populära,
hafva vi svårt alt inse, och den slags
fasthet, Herv Perier, hvars rena vila
och mångfaldiga talenter i öfrigt ej
hestridas af andra än hans mest fana-
tiske motståndare, ådagalagt i afseen-
de på national-föreningarne, torde ver-
ka just motsatsen af hvad han åsyf-
tat mot detta visserligen i mer än ett
afseende samhällsvidriga företag. Ut-
märkta, allmänt högaktade mäns de-
stitution och bränmärkande med den
konungsliga onåden, beröfvar styrel-
sen stödet af stora talanger och för-
svagar kraften af de vapen den nytt-
jar, just derigenom att de tillgripas
mot sådana män. ÅA andra sidan har
regeringen, genom en sådan slräng-
het, ej blott skiljt sig vid vänner, u-
tan nödvändigt i dem framkallat fi-
ender, hvilkas erkända betydenhet ge-
nom talanger och anseende, ytterliga-
re stegras af martyrkionan, styrelsen
sjelf fästat på deras hufvud,
Dessutom ökes, så i den moraliska
som fysiska verlden, kraften af mot-
ståndet, och det är ej genow våld
man utrotar national-föreningar, Om
Hr Perrier deremot varit mera sparsam
med sin beprisade fasthet , behandlat
föreningarne med likgiltighet eller
visat sig tolerantare mot dem, hade
de troligen, så snart de för de liliga,
efter hvarje ny idee med begärlighet
gripande Fransmännen, förlorat ögon-
hblickets behag, af rågon annan vig-
tis yttre eller inre tilldragelse små-
ningom blifvit Vllbakakastade i det
mörker, hvarar de aldrig bordt fram-
träda.