gentliga kall, och fädernejordens försvar mot alla främmande anfall, dess heligaste pligt. Hvarföre på andra vägar söka uppnå detta mål, om han verkligen ej har något annat? Ofvanstående artikel, hevwmtad ur Allgemeine Zeitung, eger ett lugn och en opartiskhet som förtjenar uppmärksamhet. Någon förkärlek för den Perierska Ministörens fasthet hav dock, som vi tro, inledt förfaltaren i motsögelser som ej böra undfalla Läsaren. Under det han, å ena sidan, spår sig allt godt så väl för Ministören sjelf som för Frankrike af det system den följer, medgifver han, å den andra, att denna Minister är föga populär imom Frackrvike, ja inom sjelfva nationel-gardet, som dock är och förblifver maktens egentliga stöd. Hur i närvarande stand, i ett land som Frankrike, en regering kan hoppas någol för sig sjelf och sina idders framgång, utan att den eller de äro populära, hafva vi svårt alt inse, och den slags fasthet, Herv Perier, hvars rena vila och mångfaldiga talenter i öfrigt ej hestridas af andra än hans mest fanatiske motståndare, ådagalagt i afseende på national-föreningarne, torde verka just motsatsen af hvad han åsyftat mot detta visserligen i mer än ett afseende samhällsvidriga företag. Utmärkta, allmänt högaktade mäns destitution och bränmärkande med den konungsliga onåden, beröfvar styrelsen stödet af stora talanger och försvagar kraften af de vapen den nyttjar, just derigenom att de tillgripas mot sådana män. ÅA andra sidan har regeringen, genom en sådan slränghet, ej blott skiljt sig vid vänner, utan nödvändigt i dem framkallat fiender, hvilkas erkända betydenhet genom talanger och anseende, ytterligare stegras af martyrkionan, styrelsen sjelf fästat på deras hufvud, Dessutom ökes, så i den moraliska som fysiska verlden, kraften af motståndet, och det är ej genow våld man utrotar national-föreningar, Om Hr Perrier deremot varit mera sparsam med sin beprisade fasthet , behandlat föreningarne med likgiltighet eller visat sig tolerantare mot dem, hade de troligen, så snart de för de liliga, efter hvarje ny idee med begärlighet gripande Fransmännen, förlorat ögonhblickets behag, af rågon annan vigtis yttre eller inre tilldragelse småningom blifvit Vllbakakastade i det mörker, hvarar de aldrig bordt framträda.