MUSIK. Fröken v, Schoultzs concert sistlidne kördag var så talvikt besökt som den unga concertgifverskans utmärkta talaog förtjevar, och den varma hyllning som egnas hennes sång så ofta bon uppträder, uteblef ej heller denna afton. Enligt aföchen borde hon sjunga trenne nummer, och sist deribland dena för hennes röst så fördelaktiga Schwertzer Bue. Men hon gjorde sina åhörare en ganska angenäm öfveraskming. Knapt hade de sista tonerne af Schweitzerbuen tystnat, och Fröken Sehoultz tackat publiken för de lifliga hbifallstecken hvarmed den helsades, förr-än hon satte sig till pianot och sjöng en Italiensk ar, en ganska intagande egmposition, den hon accompagnerade på ett sätt som vittnade att hon äfven här ej var på orätt ställe. Publikens bifall åt executionen stegrades, af erkänsla för denna oförmodade tillökming i aftonens nöje, till full storm. Fröken Schoultzs röst har, serdeles i de höga och låga tonerne, en utmärkt vacker timbre. De mellanliggande hafva icke alldeles samma klangfullhet och rundning. Fördelarna af det nya Italienska maneret, ledighet och behag vid öfvervinnandet af de mest halsbrytande svårigheter, eger Fröken Schoultzäfvenihög grad. Detta är manerets vackra sida; men det har äfven sin skuggsida. Öfverlastningen med fiorviturer, stundom till den grad att themat är oigenkännligt , de abrupta, mindre naturliga öfvergångarne från ett döende piano till ett med högsta styrka utstött forte, den nästan