F3aleidoskop, Vi saknade i går tillfälle att med cena anmärkningar beledsaga en insänd uppsats, hvilken vi inlogerade i cn af våra spalter, icke för det vi gillade hvad deri förekommer, utan tyertom för att visa ett prof på den ensidighet och intolerans, som ofta vidhäftar våra musikvänner, och stundom kan åtfölja en sann och varm körlek för konsten. En stackars Amatör på tredje raden har, enligt sin egen utsago, på spektaklet i förrgår haft den oturn att oaktadt ettifrigt arbetande, icke kunna förmå hela Operasalongen att åtfölja hans vink och applådera åt Dalayracs sköna ouverture till Leheman eller fängelsetornet i Neustadt, öfver hvilket stycke han ger ett fördelaktigt och rättvist omdöme. Häröfver har han blifvit så förbittrad, att han icke alIenast kastar handsken mot publiken, ntan äfven sökt en bundsförvandt i den fruktansvärde Riddarhus-talare, som en gång i afsigt att degradera Stockholms-publikens smak förvisade den till theatern i Södertelje.? Man kan med allt rättvisande åt Dalayracs utmärkta förtjenster, knappt gå längre uti ofördragsamhet. Att vår publik ingalunda saknar sinne för musikens njutning, bevisas bäst af den omständighet att så ovanligt: många concerter kunnat gifvas denna vinter, alltid för en talrik samling åhörare, då icke serskilda tillfälligheter mellan-: kommit. I mot detta faktiska bevis har den stackars amatörens skrapa icke mycket al betyda. Man kan njuta af ett skönt stycke utan att dänga ihop händerna. Skrapan synes ock alltför generel, enär det kan vara ovisst, huruvida man icke på femte raden var under ouverturen sysselsatt att klappa åtminstone hvarandra. Den stackars amatören synes, liksom Kommendanc a (