LITTERATUR. Den med vår historia började närmare bekantskapen, som blifvit ett. föremål för de bildade klassernas be-: mödanden, har också föranledt för-. fattarne att, innan de företaga sig att anrätta något af Fäderneslandets minnen (ju mera sgönderhackadt och förtunnadt med aganippens vatten, desto bättre)! något undersöka sjelfva materien. Man skrifver icke mer sådana sagor, som Gustaf Wasas kär-. lekshändelser, Ebhbba Brahes dito och flere det förflutna sjuttonde seklets och den förflutna smakens sentimentala foster, inom hvilkas trånga omfång de arma historiska personerna pinas att sucka och knäböja som förtviflade Celadoner eller gråta och låta kyssa sina händer, som bedröfvade Chlorin-: dor. I stället tyckes det, som det nu: vore modernt att endast hålla sig vid de historiska facta, och nödtorfteligen fukta deras torrhet med något rimvatten. Men det egentligen poetiska elementet i bistorien är icke så lätt att fånga och bevara: det bortsköljes så snart vid uppstufningen af poetiska soppor och prosaiska fricässcer! Om det skall frodas i vitterhetens biomstergård, måste det uppfattas i naturlig sa grupper, framställas med lefvande åskådlighet. Tvenne nya små arbeten hafva nyligen uppträdt på vår btterära Horizont och med det cna ett nytt namn, om hvilkets framtida storhet, vi denua gång, liksom iallmänhet Heimdall, icke våga upplåta vår mun till pro-: fetior. Bergflickan på Oroust eller den siste Hedningen från Norrige, Bohuslänsk folksaga af J. E—d är en bistorisk novell. Den behandlar med mycken sakkännedom och historisk kunskap Harald Hårdrådes sista krigs