4vVv11AllaAllD AVR Ng TALLaAUL SUL TA VITIMv, förvärfvade jag äfven detsamma hos vänner och bekanta. I följd af kommissioner blefvo betydliga penningesummor mig anförtrodde, och, med dem, som derutöfver serskildt öfverlemnades i min vård, blef jag på en gång förvaltare af Statens och enskildtas medel. Denna småningom hopade sammanträfkning af betydliga penninge-förhållanden, kan jag egentligen tillskrifva upprinnelsen till min olycka. Af hvarje annan, som i handhafvandet af penningeförvaltning iakttager redlighet och ordning hade denna olycka kunnat förekommas eller afvärjas. Men jag störtades medvetslöst i den afgrund deruti jag med förskräckelse mig nu befinner. Jag blef ett offer för den tärande sjukdomens långsamma och förstörande verkningar. Min kropps och själs förmögenheter förslappades, förtärdes, aftynade. Under nio år kämpade jag med sjuklighet och plågor samt de sednaste tvenne åren med ett all besinning och eftertanka förstörande nervslag. I denna beklagansvärda belägenhet ioträffade upptäckten af den hos mig befunne cassabrist, I den sinnesförfattning jag varit, kan jag upprigtigt bekänna, att denna brist till och med icke varit af mig förutsedd. Mina invecklade penningeförhållanden, i förening med min kropps och själs sjukdom, hafva betagit mig förmågan att sjelf inse, utreda och betäcka min balapce. Under bördan af fasan och plågan af min närvarande belägenhet, känner jag en bitter smärta af den försent vaknade förebråelsen, att icke i tid för mina förmän hafva yppat den af mig, af förvirring, för dem dolda sinvessjukdom , hvaraf den för mig hvistande redovisning synes hafva blifvit en liksom oundviklig följd. Den ljusning, som inom fängelsets murar uppgått för eftertankan och förståndet, öfvertygar mig nu, fast för sent, att detta själens förslappade tillstånd på en gång tillskapat oredan och mitt obestånd; ty hvarken oordentligt lefnadssätt eller uppsåtligt tillgrepp af Statens medel har föranledt den balance, jag i min uppbörd på ett för mig öfverrumplande och förvånande sätt mig åsamkat. Denna trösten är för den redlige Statens tjenare icke förtjenstens. Den är dock min enda tillflykt idjupet af min olycka, deruti jag störtat en dyrbar maka och älskade barn, och deruti jag känner hela fasan af den bittra föreställningen, att hafva bedragit vördade förmäns fulla förtroende, och tillskyndat vänner och bederliga Embetsmär olägenhet och missöde.