4vVv11AllaAllD AVR Ng TALLaAUL SUL TA VITIMv,
förvärfvade jag äfven detsamma hos
vänner och bekanta. I följd af kom-
missioner blefvo betydliga penningesum-
mor mig anförtrodde, och, med dem, som
derutöfver serskildt öfverlemnades i
min vård, blef jag på en gång förval-
tare af Statens och enskildtas medel.
Denna småningom hopade samman-
träfkning af betydliga penninge-för-
hållanden, kan jag egentligen tillskrif-
va upprinnelsen till min olycka. Af
hvarje annan, som i handhafvandet
af penningeförvaltning iakttager red-
lighet och ordning hade denna olyc-
ka kunnat förekommas eller afvärjas.
Men jag störtades medvetslöst i den
afgrund deruti jag med förskräckelse
mig nu befinner. Jag blef ett offer
för den tärande sjukdomens långsam-
ma och förstörande verkningar. Min
kropps och själs förmögenheter för-
slappades, förtärdes, aftynade. Under nio
år kämpade jag med sjuklighet och plågor
samt de sednaste tvenne åren med ett
all besinning och eftertanka förstöran-
de nervslag.
I denna beklagansvärda belägenhet
ioträffade upptäckten af den hos mig
befunne cassabrist, I den sinnesförfatt-
ning jag varit, kan jag upprigtigt be-
känna, att denna brist till och med
icke varit af mig förutsedd. Mina in-
vecklade penningeförhållanden, i före-
ning med min kropps och själs sjuk-
dom, hafva betagit mig förmågan att
sjelf inse, utreda och betäcka min ba-
lapce. Under bördan af fasan och
plågan af min närvarande belägenhet,
känner jag en bitter smärta af den
försent vaknade förebråelsen, att icke
i tid för mina förmän hafva yppat
den af mig, af förvirring, för dem
dolda sinvessjukdom , hvaraf den för
mig hvistande redovisning synes hafva
blifvit en liksom oundviklig följd. Den
ljusning, som inom fängelsets murar upp-
gått för eftertankan och förståndet, öf-
vertygar mig nu, fast för sent, att detta
själens förslappade tillstånd på en gång
tillskapat oredan och mitt obestånd;
ty hvarken oordentligt lefnadssätt el-
ler uppsåtligt tillgrepp af Statens me-
del har föranledt den balance, jag i
min uppbörd på ett för mig öfver-
rumplande och förvånande sätt mig
åsamkat. Denna trösten är för den
redlige Statens tjenare icke förtjenstens.
Den är dock min enda tillflykt idju-
pet af min olycka, deruti jag störtat
en dyrbar maka och älskade barn,
och deruti jag känner hela fasan af
den bittra föreställningen, att hafva
bedragit vördade förmäns fulla för-
troende, och tillskyndat vänner och
bederliga Embetsmär olägenhet och
missöde.