vande. Missbruket dermed voro nästan försvunnet, och jemförde man i detta fall det närvarande med det förflutna, skulle man finna en himmelsvid skillnad. Förr bortgåfvos embeten nästan uteslutande åt regeringens försvarare inom Parlamentet eller sökte man alt åt hofvets ringaste tjenare förskaffa inträde i Underhuset. Den namnkunnige Burke hade i ettafsina märk värdigaste tal vidrört detta ämne och visat att det funnits tider då konungens brefdragare var Parlamentsledamot, och då stor oordning upkommit i Hans Maj:ts matlagning derigenom att de Kongl. stek vändarne nöd gats försumma sin tjenst för att öfvervara voterivgarne i Underhuset; 75:0 Bildandet af partier inom huset. 1 talarens tanke vore denna klagopunkt af ringa betydenhet, och i närvarande tid tycktes den sakna nästan all anledning. Snarare vore det en verklig brist alt numera ej några sådana öfverlägsna män funnos, under hvilkas fana de öfrige kunde, hvar och en efter sina åsigter, förena sig. Underhuset vore nu lika oberoende i hänseende till partier som till embeten. Deremot funnes nu ett enda stort inflytande som man förr aldrig viste af: pelilionernes och tryckfrihetens. Den stora utsträckning Boktryckerikonsten erhållit satte folket i tillfalle att i legitim väg: utöfva en vigtigt inflytande på parlamentet. Genom tryck offentliggjordes alla en offentlig persons parlamentariska, steg och hans uppförande underkastades icke endast hans egna landsmäns tadel celler beröm; nej, tryckfriheten spridde kännedomen deraf till de aflägsnaste delar af den bebodda jorden. Den enda verkliga reform som inom detta hus borde tillvägabringas hade tryckpressen i allmänhet och den periodiska i synner het redan utverkat. En så helt och bållet populär representation som den, hvilken den ädle Lorden önskade införa, kunde, efter talarens oförgripliga tanka, aldrig stå tillsamman med tryckfriheten å ena sidan och Monarkien den andra. Han trodde icke alt ett enda exempel kunde förevisas 2 a af en populär styrelse, understödd af en ohejdad tryckfrihet, som gått i bredd med monarkien (Höga bifallsrop.) Han sjelf fruktade väl nu ingenting, men bana tillstod att fruktan i hög grad skulle intaga honom om den ädle Lordens plan gick igenom, hvilket han dock vore förvissad aldrig kunde hända. En sådan plan skulle utan tvilvel i sitt utförande sätta monarkiens existens på sve. Hvad borde b vore Talaren likväl öfvertygad att er dylik reform skulle bortsopa Lordernes hus inom 10 år. Skulle väl ett reformeradt underhus tillåta ett oreformeradt Pärernes hus att qvarstå i full utsfning af sina rättigheter? Åntager man att det reformerade Underhuset fick lust att göra krig, bära händer på Civil-Listan eller blanda sig i Kyrkans angelägenheter, celler företaga en hop andra saker som reformens vänner anse allmänna opinionen så högt påkalla — skall det väl medgifva Lordernes hus rättigheten att läg gg3a sig emellan och att kullkasta dess planer? — Slutligen ville talaren äfven nämna några ord om folkets fysiska kraft; en kraft hvarpå den adle Lorden i sitt tal äfven syftat. Toge man sin tillllykt till den, så skulle inom 10 år h varje institution i inom StorBrittannien vara förvandlad till grus och aska och Lordernes hus skulle upphöra att vara en medlande makt mellan krohan och folket. Talarens samvete uppmanade honom att rösta mot förslaget. Herr Twiss talade likaledes mot förslaget. Den der 10 Punds valrätten, påstod han, skulle lägga valen i händerna på småkrämare, små-ad vocateroch värdshusvärdar). Rättigheter att välja skulle komma att tillhör: dessa eländiga politici, som äro fender till nationens anseende och advocater för taxe-nedsättningen. Hela åtgärden skulle medföra constitutionens fall. Frankrikes exempel hade smittat opinionen I Eugland, men Frankrike hade redan i politiskt och financielt hänseende fått skörda frukterna af sin förderlliga revolution. Skattkammar Canzleren kunde ej medgifva att några rörelser af serdeles vådlig beskaffenhet yppats inom landet. Den lärde herren hade ordat om Franska revolutionens fasor, men fannes då icke inom England grundade anledningar till missnöje? Om sås dane funnos, vore det då icke regeringens pligt att tillse huru missbruken kunde afhjelpas? Hvarföre skulle man påbörda medelklassen eganderättens kränkande och institutionerges förstöring för det den önskade reform ? Medelklassen vore visst icke fendtligt sinnad mot några institutioner, som skyddade dess medborgerliga rälligheter. Herr Eaviss hade sökt förlöjliga medelklassen; detta bevisade blott att den lärde herrn vore illa underrättad. Denna klass hade ett ganska sundt-ock skarpt omdöme och man kunde med tullförsigt anförtro den valrätten. Det vore PU nderhusets nliot aft ficta ctr, 4