Iran acn onssKkan dadlt, CITCP CI AIINORT af denna beskaffenhet nödvändigt skulle bildas, det kunnat ske med uteslutande af ett stycke, som; ehuru icke utan vackra partier, i allmänhet andas en mystisk oreda, samt förråder ett osäkert jagande efter bilder, en brist )å åskådlighet, samt denna religiöstsentimentala affect som man återfinner i så många af Hr Atterboms yngre productioner. Tio år senare är Ave Maria författadt, under Hr Atterboms vistande i Italien. Ehuru Hr A. med versen: Väl gifs ett förgängligt Catolskt, men ett evigt Catoliskt, likasom tyckes vilja reservera sig mot beskyllningen att hylla Catholicismen, som den tiden jemmerligen grasserade i de poetiska Kalendrarne, nödgas vi bekänna att detta stycke alltigenom, med konsten till skylt, utgör ett mera theologiskt än poetiskt försvar för Jungfru Maria och Helgonen. De här och der inflickade naturmålningarna äro äfven något matta. Tankegång och bilder äro mera bestämdt contourerade än i det första poemet; men vi tillstå uppriktigt, att den poetiska inspirationen synes oss både starkare och renare der än i dve Maria. Trilogien blir fullständig genom en sång öfver Byron , författad Julnatten 1823 och föranledd af en erhållen julklapp, bestående i denna mans porträtt. Det var i sanning ett lika oväntadt som hugneligt tecken att seen af den UpsalicoHistoriska skolans Coryfger egna en gärd af hyllning och varm beundran åt den skald, som icke längesedan i denna skolas skrifter förföljdes af de bittraste utfall, och hugnades med hederstitlarne Cain , Naoleon i otro m. m. Men vi glömma gerna det framfarna för nöjet att sysselsätta oss med Hr Atterboms ifrågavarande skaldestycke, hvari han förstått att till ett skönt poetiskt helt sammangjuta det tillfälliga i poemets uppkomst och sitt eget sammanträffande med Byron, med skildringen af det numera verldskunniga Nevsteade Abbey och af den gigantiske skaldens individnualitet. Denna individualitet har Hr Atterbom, från ex sida betraktad, djupt uppfattat och snvillvikt uttydt för Läsaren. — Vi säga: från en sida, ty så måste vi anse denna qvarlefva af en gammal, ehuru nu ganska allmän fördom, att en gång för alla framställa den stora, nästan öfvermenskliga förmåga, hvarigenom Byron blef hvad han var: en af de herrligaste uppenbarelser i skaldeväIgen, som nånsin med dödlighetens omklädnad och brister vandrat på jorden. såsom eh uteslutande demonisk