Iran acn onssKkan dadlt, CITCP CI AIINORT
af denna beskaffenhet nödvändigt skul-
le bildas, det kunnat ske med uteslu-
tande af ett stycke, som; ehuru icke
utan vackra partier, i allmänhet andas
en mystisk oreda, samt förråder ett
osäkert jagande efter bilder, en brist
)å åskådlighet, samt denna religiöst-
sentimentala affect som man återfin-
ner i så många af Hr Atterboms yn-
gre productioner.
Tio år senare är Ave Maria för-
fattadt, under Hr Atterboms vistande
i Italien. Ehuru Hr A. med versen:
Väl gifs ett förgängligt Catolskt,
men ett evigt Catoliskt, likasom tyc-
kes vilja reservera sig mot beskyllnin-
gen att hylla Catholicismen, som den
tiden jemmerligen grasserade i de po-
etiska Kalendrarne, nödgas vi bekän-
na att detta stycke alltigenom, med
konsten till skylt, utgör ett mera theo-
logiskt än poetiskt försvar för Jungfru
Maria och Helgonen. De här och der
inflickade naturmålningarna äro äfven
något matta. Tankegång och bilder äro
mera bestämdt contourerade än i det
första poemet; men vi tillstå upprik-
tigt, att den poetiska inspirationen sy-
nes oss både starkare och renare der
än i dve Maria.
Trilogien blir fullständig genom en
sång öfver Byron , författad Julnatten
1823 och föranledd af en erhållen jul-
klapp, bestående i denna mans por-
trätt. Det var i sanning ett lika ovän-
tadt som hugneligt tecken att seen af
den Upsalico- Historiska skolans Co-
ryfger egna en gärd af hyllning och
varm beundran åt den skald, som ic-
ke längesedan i denna skolas skrifter
förföljdes af de bittraste utfall, och
hugnades med hederstitlarne Cain , Na-
oleon i otro m. m. Men vi glömma
gerna det framfarna för nöjet att sys-
selsätta oss med Hr Atterboms ifråga-
varande skaldestycke, hvari han för-
stått att till ett skönt poetiskt helt
sammangjuta det tillfälliga i poemets
uppkomst och sitt eget sammanträffan-
de med Byron, med skildringen af det
numera verldskunniga Nevsteade Ab-
bey och af den gigantiske skaldens in-
dividnualitet. Denna individualitet har
Hr Atterbom, från ex sida betraktad,
djupt uppfattat och snvillvikt uttydt
för Läsaren. — Vi säga: från en sida,
ty så måste vi anse denna qvarlefva
af en gammal, ehuru nu ganska all-
män fördom, att en gång för al-
la framställa den stora, nästan
öfvermenskliga förmåga, hvarigenom
Byron blef hvad han var: en af de
herrligaste uppenbarelser i skaldevä-
Igen, som nånsin med dödlighetens om-
klädnad - och brister vandrat på jor-
den. såsom eh uteslutande demonisk