alvidoskon, Enkans dotter och den Calabresiske röfvaren Sann händelse från Franska occupations-tiderne.) (Slut fr. N:o 573. Natten kom; banditerne, uppgifna af trötthet, önskade få njuta någon hvila; men ingen af dem tilltrodde sig kunna motstå sömnen och vaka för de öfrigas säkerhet; den unga qvinnan erbjöds sig till denna förrättning; och i sanning hennes röda brinnande ögon utmärkte föga böjelse att sofva. Hon fattar ett gevär och ställer sig vid sidan af de på marken utsträckta banditerne. De sofva. En af dem betraktar hon; det är hennes barns mördare och hon tänker på sin skuldfria lyckliga ungdom; hon tänker på sin mor, död måhända, med förbannelsen på sina läppar; tänker på sin kärlek, som så många ädla ynglingar afundades hvarandra och som rötvaren nu lönar med hån och förakt — på allt detta tänker hon och hatet fyller hennes hjerta — Italiens hat, mörkt, fasansfullt som volcanens första lågor. Hon tänker på sin son, mördad i hennes armar: Den ustle! och han har icke ens fruktat min hämd Till den grad föraktad! ..... . Hon upphäöfver ett gällt skratt, och det vapen man anförtrott henne föres till ett säkert, ett mycket säkert ställe! Skottet har träffat, knallen uppväcker banditerne; men den unga flickan flyr, döljer sig och hastar Lill den trakt, der de främmande krigarne uppehålla sig. Af fruktan för ett försåt våga banditerne ej följa henne. Hon hinner soldatlägret, begär att få tala med befälhafvaren och säger till honom: Jag har dödat den Calabrisiske röfvaren, han som i tvenne år varit landtfolkets skräck och den de kalla Bergkonungen. Den för hans hulvud utlofvade belöningen tilihör mig. Förvånad betraktar anföraren henne och soldaterne misstro denna qvinna som fordrar förräderiets pris; men bon berättar sina fasansfulla öden och du bänvnga daåltagavde