alvidoskon,
Enkans dotter och den Calabresiske
röfvaren
Sann händelse från Franska occupa-
tions-tiderne.)
(Slut fr. N:o 573.
Natten kom; banditerne, uppgifna af
trötthet, önskade få njuta någon hvila;
men ingen af dem tilltrodde sig kunna
motstå sömnen och vaka för de öfrigas
säkerhet; den unga qvinnan erbjöds sig
till denna förrättning; och i sanning
hennes röda brinnande ögon utmärkte
föga böjelse att sofva. Hon fattar
ett gevär och ställer sig vid sidan af
de på marken utsträckta banditerne.
De sofva. En af dem betraktar
hon; det är hennes barns mördare och
hon tänker på sin skuldfria lyckliga
ungdom; hon tänker på sin mor, död
måhända, med förbannelsen på sina
läppar; tänker på sin kärlek, som så
många ädla ynglingar afundades hvar-
andra och som rötvaren nu lönar med
hån och förakt — på allt detta tän-
ker hon och hatet fyller hennes hjer-
ta — Italiens hat, mörkt, fasansfullt
som volcanens första lågor. Hon tän-
ker på sin son, mördad i hennes ar-
mar: Den ustle! och han har icke
ens fruktat min hämd Till den grad
föraktad! ..... . Hon upphäöfver ett
gällt skratt, och det vapen man an-
förtrott henne föres till ett säkert, ett
mycket säkert ställe!
Skottet har träffat, knallen upp-
väcker banditerne; men den unga flic-
kan flyr, döljer sig och hastar Lill den
trakt, der de främmande krigarne up-
pehålla sig. Af fruktan för ett för-
såt våga banditerne ej följa henne.
Hon hinner soldat- lägret, begär att
få tala med befälhafvaren och säger
till honom: Jag har dödat den
Calabrisiske röfvaren, han som i tven-
ne år varit landtfolkets skräck och
den de kalla Bergkonungen. Den för
hans hulvud utlofvade belöningen tili-
hör mig.
Förvånad betraktar anföraren hen-
ne och soldaterne misstro denna qvin-
na som fordrar förräderiets pris; men
bon berättar sina fasansfulla öden och
du bänvnga daåltagavde