Den unga qvinnan fällde icke en tår och höfdingen bortvände hufvudet; hans följeslagare stodo med nedsänkta blicker, under det hon upplyftade barnets döda kropp och bhöljde den i en linneduk. Hon bar den på sina armar några ögonblick; men höfdingen befallte henne att qvarlemna den. Enträget bad hon att få föra den tillnågon säker ort, hon skulle önskat att få gvräfva den en liten graf, som hon någon gång kunde få besöka; men höfdingen, plågad af denna syn, ryckte barnet ur hennes armar; hans följeslagare nedlade det vid foten af ett träd och betäckte den döda kroppen med litet jord. Den unga qvinnan gret icke eller nu. Höfdingen hade hotat henne med samma öde som barnet, om hon vågade göra honom förebråelser, Intet förebrående ord kom öfver hennes läppar. (Slut. e. 3. g.)