Den unga qvinnan fällde icke en
tår och höfdingen bortvände hufvudet;
hans följeslagare stodo med nedsänkta
blicker, under det hon upplyftade
barnets döda kropp och bhöljde den
i en linneduk.
Hon bar den på sina armar några
ögonblick; men höfdingen befallte
henne att qvarlemna den. Enträget
bad hon att få föra den tillnågon säker
ort, hon skulle önskat att få gvräfva
den en liten graf, som hon någon
gång kunde få besöka; men höfdingen,
plågad af denna syn, ryckte barnet
ur hennes armar; hans följeslagare
nedlade det vid foten af ett träd och
betäckte den döda kroppen med litet
jord.
Den unga qvinnan gret icke eller
nu. Höfdingen hade hotat henne med
samma öde som barnet, om hon våga-
de göra honom förebråelser, Intet
förebrående ord kom öfver hennes
läppar.
(Slut. e. 3. g.)