Främst bland dem, bland svärd och
kulregn
hon, en tröstens engel, går
Och för hennes hulda åsyn
glömmer krigarn sina sår.
Dock kanske för henne äfven
fienden en kula har?
Bland de blekas krets bon faller,
dit hon tröstens balsam bar.
Och sitt radbands kors hon trycker
häftigt mot sin ädla barm:
Matt hon än sitt bufvud höjer,
lyssnar efter stridens larm.
Hör hon då det glada jubel:
Pohlen segrar! o hvad fröjd!
Stilla sjunker hon tillhaka
bland de döda: hon dör nöjd.