. NM BER mA MM RA MR TS 47 123 fr 2 EP Pe Lä
Salig som en gud sig kände
den ett ord blott kunde få.
Men förgäfves tusen hjertan
lågo för den skönas fot:
Fåfängt tusen suckar höjdes
hon tog atet offer mot.
Ensam med sitt rika hjerta —
döda voro mor och far —
Stod hon blånd de tjustas skara:
ingen henne värdig var.
Ingen skulle kunnat älska
så, som hennes hjerta kan.
O! så skön, som hon, så trogen
finns på jorden ingen ann.
Ensam stod hon — som en främling
från Italien, oförstådd
Står bland lyssnande barbarer
med sitt sångarspråk försmådd.
Hastigt dånar då kring henne
hela fosterlandets röst:
Frihet! Frihet! ljuder lösen
mäktigt ifrån bröst till bröst.
Wolgas bleka söner skynda
hem ifrån det väckta land;
Sitt förtryckta hufvud reser:
Folket sliter sina band.
ee
PFribet — vid det höga härskr
hennes hjerta mäktigt slår
Ljuft den ädla rodnar, ögat
glänser af en helig tår.
Frihet! — höga, stora känsta!
den är hennes hjerta värd,
Blott åt fosterland och frihet
egnar hon sin kärleks gärd.
Pohlens hjeltar! mina skatter,
mina slolt jag bjuder er.
Allt hvad jag i verlden äger
jag åt fosterlandet ger.
Vapen blott jag er kan skänka:
sjelf J ägen kraft och mod.
O hur skönt, för fosterlandet
att få offra Lif och blod!
Och i tysta doket sveper
bon sitt ädla hufvud då:
A sk ! a 0 a N pl Så d M 24
Ack: en engels asyn mislet
hennes fosterland dock så.
Klostrets dystra portar slutas:
hon ej synas skall igen
Förr än stridens dag är inne,
stridens dag för friheten.
Då skall man på blodig valplats
a a a 1 -