släda och skyndade elter for att
det yttersta afbedningsförsöket.
kunde icke hinna upp honom,.?
Ir Fryxell fortfar: Samma dag,
som domen afkunnades, det var Tis-
dagen före Påsk, tillätos fruarna och
barnen att på eftermiddagen besöka
de anklagade. De voro alla tillsam-
mans hela aftonen, den första gången
nu på ett och ett balft år. Men un-
der quällsmåltiden blefyo herrarna ut-
kallade i yltre rummet, hvarest man
befallde dem bereda sig att öfvermor-
gonen derefter eller skärtorsdagen li-
da dödsstraffet. De gingo åter in och
visade oförändrade anleten för att ej
störa sina fruar. Efter måltiden må-
ste de skiljas åt, dock fick hvar och
en behålla sin hustru och barn hos
sig. Det är troligt, att alla uppförde
sig med värdighet och styrka, ehuru
vi endast hafva undervättelse om Gu-
staf Baner. Ilan lemnades ensam med
sin gemål, Kristina Sture och tre de-
ras barns dock stannade beständigt
tvenne knektar inne för att hindra al-
la rymningsförsök. Om Onsdagen kun-
de man in uti rummet höra furstens
tal ute på borggården om afrättnin-
gen, som skulle ske dagen derpå. Nu
gora
Hon
kunde olyckan ej längre döljas. Fru
Kristina, förkrossad af smärta, salt
hela den följande tiden som en bild
uti fönstersmygen. Herr Gustaf sök-
te att intala henne tröst och lugn,
än med egna, än med skriftens ord.
Ian böll psaltaren i handen och
upplåste derutur långa stycken. E-
mellanåt talade han om sina enskilda
angelägenheter eller log och skämtade
med barnen. På det dessa ej skulle
hafva allför mycket ledsamt, befallte
han drängen skära käpphästar och up-
muntrade dem alt rida derpå öfver fän-
gelsegolfvet. Så förgick hela Onsda-
gen. Vid aftonmåltiden satt fru Kri-
stina vid kerr Gustafs sida, lutad mot
hans arm. Uttröttad af förra dagar-
nas ansträngningar och sorger, sönk
slutligen hennes hufvud mot hans
skuldra och ett ögonblicks slummer
sänkte sig öfver de af vaka och gråt
förtyngda ögonen. Blott ett ögonblick,
ty hastigt vaknade hon och vände sig
ull herr Gustaf med dessa ord: Min
herre må väl säga till mig som det
står t Skriften: Så förmåtten i icke
vaka med mig denna stunden, Natten
tillbragtes af henne med gråt och xkla-
gån, af honom med böner och förmanin-
gar. Torsdagsmorgonen lade han alla
sina saker i ordning med samma lugn
och noggrannhet, som till en resa.
Derpå föll han på knä och bad en
stund, steg sedan upp, tog psaltaren i
handen Ach ; on
vända tio ;l AA vNR An
arfvet skaltar jag högre an allt verl-
dens goda. Derpå skref han sitt namn
och dagen i psaltaren och gaf den åt
äldsta dottern; åt den andra deremot
ett guldbjerta. Sedan löste han från
halsen en gyllene kedja, hvarvid frn
Kristinas namn var fästadt, lemnade
den åt äldsta dottern sägande: Öfver -
antvarda denna kedja åt din broder,
Svante. och bed honom icke gifva hen-
ne åt någon annan än den, han un-
nav lika godt, som jag unnar honom
sjelf. Härvid stego tårarna honom i
ögonen: Barnen började gråta och ön-
ska sig att med fadren få dö bort
från allt jemmer och claände. — Han
svarade: J skolen för ingen nöd ön-
ska eder att dö, och ingen vällust att
lefva. Ej heller skolen i ropa hämnd,
utan befulla hämnden åt den, som
rättvist dömmer. Nu inkommo bi-
skoporna i Skara och Wexiö, åtföljda
af tvenne andra prester. Baner tala-
de först något afsides med dem, vän-
de sig sedan till fru Kristina och sa-
de: Min husru! viljen i icke jemn-
te mig förena eder i dag med Gud?
Ion jakade... Då ledde herr Gustaf
henne till främsta fönstret och satte
henne der, ställde sig sjelf bredvid och:
sedan barnen i en rad nedåt golfvet.
Biskoparna stodo midt emot. Han
gjorde derpå sitt skriftermål, högtoch
redigt, bekände sig inför Gud alls-
mägtig och inför dem vara alldeles
fri och oskyldig för hertigens ärerö-
riga beskyllningar. Men ett sade han
slutligen, ett är, som besvärar mitt
samvete , och hvaruti jag begir eder
tröst. Hvarje gång jag förenat mig
med Gud, har jag lofvat brättring,
men har aldrig kunnat hålla det så, som
jag velat. Biskoparnasvarade: Sådant
är mensklig svaghet , och derföre måste
vi ofta söka Gud. emedan vi ofta synde.
Fru Kristina gjorde också sitt skrif-
termål, hvarefter de båda begingo
Nattvarden. Derpå tog Bancer afsked
af henne, barnen, samt biskoparna.
En stockknekt kom in och bad dem
skynda. Fru Kristina ville följa sin
man så långt, det tilläts. Han afråd-
de; men hon fästade sig vid hans si-
da, då fru Anna Gylta tog henne un-
der andra armen. När de kom moned
1 porthvalfvet, voro de öfriga herrav-
na redan förut der och med herr Tu-
re Bjelke följde likaledes hans maka,
Margareta Sture. - Wakten skuffade
fruarna tillbaka. — Bander och Bjelke
sade: Låter dem blifva ostötta! de
äro nog stötta förut; bådo sedan fru-
arna gifva sig tillfreds. De skulle i
en evig fröjd återse hvarandra. Der-
på fördes herrarna utom porten, fru-
arna tillhala
Tr 1 PITT FA YAN OA AA