förvilla sig af insidiösa, framsmuxna notiser och reflexioner; ser, hör och dömer gärna litet på egen hand. Det har derföre som sagdt är väckt både förtrytelse och åtlöje, att då andra Länder dels med innerligt deltagande, och dels med åtminstone ahlningsfull tystnad omfattat och erkänt Frankrikes Regements-förändring och dess MedborgareKung med sina fria institutioner, skulle språket och den ulliför tydliga oviljan hos en del Svenska tidningar röja så mycken öfverensstämmelse med den vanmäktigt löjliga Dragonhertigens (af Modena) tänkesätt. — Vi och många hafva dock gissat, alt vederbörande sedan någon tid torde fått en vink att småningom föra annat språk, emedan både Minerva och till och med understundom Fäåderneslandet börjat ändra ton i fråga om Franska händelserna. — De scdinaste commentarierna till Burkes tal skulle likväl illa nog stå tillammans med denna gissning, om vi ej, till gålans lösnir.g, erinrat oss att conseqvens just icke kar räknas till Fäderneslandets Redaktörs mångartade förtjenster —, och att ifrågavarande något spöklika uppegbarelse om tidens onda Genius lärer synts alltför lockande och pikant att kunna uteslutas! —