och tvungo dem att retirera så att vi fingo platsen fri till staden. Vid kyrkan St. Alexander mötte vi General Stanislas Potocki, Eleverna stannade honom och bådo honom, nästan på knä, att omfatta nationens sak, Jag förenade mina böner med deras, och sade till honom; Generael! jag besvär Er i fosterlandet namn, och vid de bojor, i hvilka Ni så länge suckat, att ställa Er i spetsen för oss, Tro icke att det endast är militär-skolan somm upprest sig, alla tropparna äro med oss och en hvar redan på sin post: Då jag såg attalla böner voro onyttiga befallte jag att återge honom friheten. Några timmar efteråt omkom han af en annan hand. Det var hans epvisa motstånd och föga förtroende till den Polske soldatens dygd och ståndaktighet som förde honom i döden, Jag slutar här min berättelse, emedan jag icke vill skildra de blodiga uppträden hvartill jag var vittne emellan Alexanders-Kyrkan och arsenalen. Försyoen ledde våra steg; Gud har gynnat början af vårt företag. Det är ock samme våra fäders Gud och vårt fosterlands beskyddare, som skall hädanefter välsigna våra bemödanden och återskänka Polen sitt namn, och sin ära, RRENO —