ud lUdlU Jill VIL ur PlIldCAr ULLU Ulvytl-
mannnad, dömdes att blifva hängd.
Sedan han blifvit utförd, bad han att
man först skulle upphänga hans skar-
lakanskappa. Denna hans bön upp-
fylldes. Då Signild på afstånd såg
den fladdra i trädet, t tände hon eld
på sin bur och brände sig inne. Han,
då han sålunda pröfvat hennes tro-
het, gick glad i döden.
Hurna häraf kunnat blifva tvenne
skådespel, och det sednare ej mindre
än sex akter, förefaller läsaren genast
såsom något otroligt. Man måste be-
undra Herr R—as förmåga att, åt-
minstne i ett afseende göra något stort
af det, som i sjelfva verket är gan-
ska enkelt, Oehlenschläger har icke
hunnit så långt: hans sorgespel inne-
håller allenast fem akter, Men då
Herr R—a, bland våra yngre förfat-
tare är den mest productiva, kanske
också den mest utbildade, torde en
analys 2f detta hans arbete, som, ef-
ter vår tanka, ganska mycket nedsatt
hans vittra anseende, vara nödig för
att motivera vårt stränga omdöme om
bonom, och så mycket mera på sitt
stäle, som troligen icke många läsare
i en på vitler het så öfverflödande tid,
som vår, lägga sig till sjelfva boken.
Det är icke utan, att man vid detta
arhetes läsning erfar s sanningen af det
motto, som Författaren , förmodeligen
ledd af samma känsla som läsaren er-
far, tecknat på Eldsvådan
2
This but begins the voe.
Skådespelet öppnas med ett samtal
emellan Prinsessan (2) Signes tärnor,
af hvilka en, Chrimhilda,
2
ser så ledsen ut i q väll.
Det berättas att Prins (:) Hagbard,
ankommit till Prinsessans Fader och
alt
han inhbegripen var
Uti ett lifligt samtal med prinsessan.
Signe kommer sjelf, och Chrimhilda,
som i en monolog för åskådarne yppar
sin kärlek för Prinsen, måste för hen-
ne berätta, huru Hagbard en gång
skänkt henne lifvet då han plundrat
Walland, der hon var hemma. Scc-
nen förändras och Konnng Sigar i sin
sängkammare språkar för sig sjelf:
Det har sina olige nheter, märker
jag, att vara Kung och en vidtfrej
dad Kung, Den der gästfriheten är
en dygd, som kostar mer än hon sma-
kar; och likväl måste man följa tidens
sed. Men, jag litar på min gamla
trotienare. — Erik! — det är likväl
förbannadt, att man får skrika sig hes,