ud lUdlU Jill VIL ur PlIldCAr ULLU Ulvytlmannnad, dömdes att blifva hängd. Sedan han blifvit utförd, bad han att man först skulle upphänga hans skarlakanskappa. Denna hans bön uppfylldes. Då Signild på afstånd såg den fladdra i trädet, t tände hon eld på sin bur och brände sig inne. Han, då han sålunda pröfvat hennes trohet, gick glad i döden. Hurna häraf kunnat blifva tvenne skådespel, och det sednare ej mindre än sex akter, förefaller läsaren genast såsom något otroligt. Man måste beundra Herr R—as förmåga att, åtminstne i ett afseende göra något stort af det, som i sjelfva verket är ganska enkelt, Oehlenschläger har icke hunnit så långt: hans sorgespel innehåller allenast fem akter, Men då Herr R—a, bland våra yngre författare är den mest productiva, kanske också den mest utbildade, torde en analys 2f detta hans arbete, som, efter vår tanka, ganska mycket nedsatt hans vittra anseende, vara nödig för att motivera vårt stränga omdöme om bonom, och så mycket mera på sitt stäle, som troligen icke många läsare i en på vitler het så öfverflödande tid, som vår, lägga sig till sjelfva boken. Det är icke utan, att man vid detta arhetes läsning erfar s sanningen af det motto, som Författaren , förmodeligen ledd af samma känsla som läsaren erfar, tecknat på Eldsvådan 2 This but begins the voe. Skådespelet öppnas med ett samtal emellan Prinsessan (2) Signes tärnor, af hvilka en, Chrimhilda, 2 ser så ledsen ut i q väll. Det berättas att Prins (:) Hagbard, ankommit till Prinsessans Fader och alt han inhbegripen var Uti ett lifligt samtal med prinsessan. Signe kommer sjelf, och Chrimhilda, som i en monolog för åskådarne yppar sin kärlek för Prinsen, måste för henne berätta, huru Hagbard en gång skänkt henne lifvet då han plundrat Walland, der hon var hemma. Sccnen förändras och Konnng Sigar i sin sängkammare språkar för sig sjelf: Det har sina olige nheter, märker jag, att vara Kung och en vidtfrej dad Kung, Den der gästfriheten är en dygd, som kostar mer än hon smakar; och likväl måste man följa tidens sed. Men, jag litar på min gamla trotienare. — Erik! — det är likväl förbannadt, att man får skrika sig hes,