rum emellan Fideicommissariens bröstarfvingar, och icke, såsom nu skett emellan hans sidoslägt. Att Ramsell Dahlsson felat emot ordalydelsen; al Fidelcommissbrefvet, då han utnämnde en ogift qvivona, har man på Grefvens sida ej kunnat neka; men man har ansett Domaren ej böra vara så nogräknad med denna öfverträdelse, emedan hon sedermera vid tillträdet , var försedd med en dnglig man. Emot det förstnämnda stämningsskölet har Herr Grefven invändt:. att hans svåger aldrig förverkat sin rätt såsom Fideicomwmissarie , : och att hans rätt att förordna om sutcessionen således var honom. obetagen ; Det är, vid klander emot testamenten och dylika förordnaden, en vanlig preliminärfråga, huruvida den egendom, som är föremål för tvist, skall sättas under seqvester eller ock innehafvaren. derföre, ställa borgen. äfven 1 denna sak hafva pretendenterne väckt ett sådant påstående; och derföre åberopat Lagens stadgande i 19 Cap. 3 5. Ärfda Balken, som stadgar: att den som testamente fatt äge behalla det gifna, som har derföre ställer borgen; eljest stånde det i qvarstad. Domstolarne, (äfven Kongl; Hof-Rätten) hafva emedlextid afslagit detta påstående, på den åberopade grund, att saken icke handlar om något egentligt testamente ). ? Den 21 Juli 1829 afkunnade Häräds-Rätten slutligt Utslag 1 målet. Grefve von Hermansson, (eller rättare hans fru) förklarades herättigad att, 1 kraft af det klandrade testamentet, hesitta godsen, De åberopade skälen för detta beslut voro hufvudsaklingen: ) Det är svårt at inse hvad för väsendtlig skillnad som Domstolarne upptäckt emellan klandret emot det ifrågavarande förordnandet och emot ett vanligt testamente. Dei förra, betra! ktadt vid dess upprättande, var ju onekligen en unilateral, återkallelig juridisk actus, hvarigenom Ramsell Dahlsson förordnade om hvem som efter hans död skulle tillträda hans eoendom. Deuna handJing har ju således alla väsendtliga egenskaperna af ett ordentligt Testamente, och hade äfven formen af ell sådant. Att BRamsell Dahlsson derigenom bortgaf endast besittnings-rälten, ändrar naturligtvis icke saken. Då grunden för det åberopade lagstället i alla fall var för: handen, synes det underligt att Grefve Hermansson kunde undgå dess tillömp